Aftonbladet – 19 juli 1860, sida 2

amt upphörande af censuren talade hr Hjärne och riberre Creutz, med hvilka hr v. Qvanten i allo före rade sig. ; Hr Hjärne ansåg visserligen hela frågan i prakiskt hänseende mindre vigtig, men icke så i prinielt. Censuren är nemligen ett exceptionelt stadande, som icke öfverensstämmer med grundlagens anda i öfrigt, och den tillkom på det sätt, att 1835 års ekonomiutskott genom bifall dertill ville fånga adelns bifall till dess förslag om enskilda teatrars upprättande i hufvudstaden. Förordningen är kort och summarisk, och den har tillämpats endast på småsaker, så att om den icke funnits, hade ingen menniska kunnat falla på den tanken att den vore nödvändig. Yrkade afslag och en skrifvelse till K. M. om censurens upphörande. Friherre Creutz ansåg publiken vara den ende eensor, som borde komma i fråga, och jemförde hela förordningen med den sorgligt ryktbara Helsingborgska passersedelshistorien. Att en borgmästare i en småstad sätter sig ned och censurerar pjeser, kan åstadkomma mera skada än om de gifvas. Teaterförfattaren bör hafva rättighet som andra medborgare att stå under tryckfrihetslagen och dömmas af allmän domstol, och undantagsförhållanden i dylika fall verka förlamande och menligt på nationens bildning. Att ett stycke gifves innan det i tryck hinner granskas af tryckfrihetens vårdare, bevisar ingenting. Tidningarne spridas till tusentals exemplar inhanåtal hinner anställas, och ingen har tänkt på att ställa dem under censur före utgifvandet. Talaren slutade med att instämma i hr Hjärnes -yrkanden. För bifall till utskottets förslag tslade landshöfdingarne hr Nordenfeit och friherre Alströmer, med hvilka hr professor Olivecrona till alla delarinstämde. Hr Nordenfelt medgaf visserligen att teatern vore ett bildningsmedel, men dock icke i hela den utsträckning man der.t velat gifva, och som alla andra bildningsmedel måste den inom sig bära möjligbeten af missbildning. Teaterstycket inverkar mera omedelbart på Menniskan än en skrift af annat slag, och teaterdrektören ville först och främst förtjena penningar. Derföre, då han ser att publiken vill skratta, uppför han den ena komiska pjesen efter den andra, och ju mera komisk den är, ju närmare den står sedlighetens gräns eller ju mera denna ötverskrides, desto flera komma att se den. Det är således nödvändigt att polismakten har rättighet att öfvervaka detta. Censuren Har dössutom aldrig missbrukats. Hvarken teaterdirektörer, förfättare eller teatervänner hafva haft några skäl att beklaga sig öfver densamma. Funnes icke denna förordning, så skulle tal. visst icke votera för dess införande, men då den nu en gång finnes, så kan den gerna få qvarstå. En pjes kan vid läsning se särdeles oskyldig ut, men på scenen kan det. blifva helt annorlunda. Man kan der låta en af de uppträdande maskera sig lik en aktad och ansedd man i orten och förlöjliga denne på ett sätt, som skadar hans anseende — och då är förordningen god att hafva för att hindra ett sådant oskick. Dessutom tillstädjer denna förorlalng landshöfdingen att hindrä konstberidare, lindanmsare och andra, som lefva afatt roa publiken, att Wpträda, och denna makt vore af stor vigt vid många tillfällen. Talaren önskade derföre bifall till utskottets förslag. Friherre Alströmer försvarade först utskottets motivering, och tyckte att då man eger polisförordningar mot missbruk af gifter och starka drycker, så vore det fullkomligt i sin ordning att man egde sådana emot det moraliska giftet. Instämde i br Nordenfelts yrkande. På framställd proposition godkändes utskottets afstyrkande förslag. Derefter föredrogos och godkändes: konstitutionsutskottets memorial n:ris 46—50, med voteringspropositioner i aaledning af riksståndens skiljaktiga beslut. De gjorda inbjudningarne afslogos, utom vid n:r 49, angående presterskapets representationsrätt, der ståndet antog ett af hr Munck af Rosenschöld framstäldt förslag till redaktion af ståndets gemensamma tanka, på det att voseringsproposition skulle kunna framläggas. Ståndet åtskildes kl. !, 11.