Aftonbladet – 13 juli 1860, sida 1

STOCKHOLM den 13 Juli. Den ännu fortgående konstitutionsfarcen Neapel utgör för närvarande hufvudsaklig a föremålet för den utländska pressens betraktelser. Times finner den unge konungens 1beralism likna polarsommarens vegetation. Den despotiska traditionens is, som syntes så hård och solid, att den tycktesskola fortfara för evigt, har smält bort; fribetens sol står i sin kultoination, och konungens själ knoppas och blomstrar i menniskokärlek. Ännu för fjoton dagar sedan hade händelserna på Sicilien icke åstadkommit någon synbar Tförändring i den kongl. framfarten. Frans II ville utveckla den dygd, öfver hvilken konungarne stoltsera så mycket — sin fasthet. Den makt, sowv: han af Gud mottagit, skulle ingen menniske, ej heller någon församling af män, ej någon kejgare, ej heller någon segerrik general, eller ett helt folk i uppror kunna förmå honom att afstög Enväldet är suveränernas arfvedel, och om de afhända siz detsamma, begå de ett förräderi mot sin värdighet och sin sändning. Sådan var den lära konung Ferdinand följde och som han inplantade hos sin efterträdare. Den utlades af rättslärde, lofsjöngs af prelater, välsignades af påfven och understöddes af österrikiska vapen under hela den sista regimen, med undantag endast af den korta episoden 1848. Nu har det kungliga tänkesättet undergått en stor förändring. De styrelsegrundsatser, som bekändes af den framlidne konungen, och för hvilkas skull han begick 1849 års meneder, ha nu blifvit förklarade förkastliga. Konstitutionen, detta olycksaliga och förderfliga dokument, detta våldförande af den gudomliga myndigheten, detta verk af revolutionärer och atheister, har åter kommit på modet. Pressen, detta verktyg, genom hvilket de elakaste förleda de svagaste, skall än en gång respekteras; böcker, ströskrifter och tidningar skola undandragas censuren och: göras lika fria som år 1848. Kammrarne sammankallas, nationalgardet återupprättas; alla för tolf år sedan använda dekorationer dragas fram, putsas upp och göras tjenstbara än en gång. Den kungliga liberaliteten känner inga gränser. Till -och med den trefärgade flaggan adopteras; en allians med den revolutionäre konungen af Sardinien och den italienska enhets-principen skall icke blott antagas, utan af Neapel sjelf föreslås. Om man kunde hysa den ringaste förhoppning, att dessa eftergifter skulle leda till någonting godt — om man kunde tro den neaPolitanska dynastien i stånd att uppfatta en grundlag eller att ens hysa aktning för en rättrådig och ärlig styrelse, skulle vi vara de förste, som tillrådde södra Italiens folk, att antaga de dem erbjudna fredsvilkor. Vi inse fulleligen de faror, som hota Italiens sak. I första rummet har den stora utsträckningen af det sardinska konungariket uppväckt afund hos andra suveräner, till och med hos den mäktige bundsförvandt, som Victor Emanuel har att tacka för Lombardiet. En man håller i-allmänhet af sin skyddsling; han är benägen att göra nästan hvad som helst för den han en gång egnat sitt beskydd, och hvilken han känner sig hafva lyftat från obemärkthet till ett visst anseende; men. han tycker för ingen del om att den, som åtnjutit hans ynnest, efter hand förvandlas till hans medtäflare. Sardinien har under de sednaste åren varit kejsarikena Frankrikes och Rysslands skötebarn. De hoppades med Sardiniens tillhjelp förödmjuka Österrike, och de lyckades göra det, och de voro villiga att till gengäld bevilja det en territorialutvidgning och en plats i Europas råd. Men Sardinien har lagt i dagen en viss benägenhet att stå på egna ben och, hvad värre är, att lyssna till Englands råd. Central-Italiens annexation, denna revolutionens triumf, denna förändring af Europas karta, önskad och verkställd af folket ensamt, har något afkylt den kejserliga vänskapens värma. Det ligger för öppen dag, att fransmännens kejsare icke kan önska se 9Sardiniens konung blifva herre öfver Sicilien, och han skulle törhända göra hvilken ansträngning som helst, för att hindra honom från att förvärfva hela det neapolit.nska konungariket. Om bourbonerna förjagas från Neapel och Victor Emanuel försöker intaga deras plats, så skall han sannolikt icke kunna påräkna något annat understöd än Englands; och fastän följd af Europas varmaste välönskningar, skulle styrelsen öfver hela Italien fordra stor urskilning, försigtighet och energi. Så länge den nationella tillvaron . finner sig hotad, slumra provinsialtvisterna; men med vunnen trygghet kommer ofta oenighet, och den förening, som blifvit alltför hastigt bragt till stånd, kan-möjligen visa sig förknippad med olägenheter, till följd af hvilka man kan komma att snart nog ångra dess åvägabringande. Vi äro fast öfvertygade, att det är Italiens bestämmelse att blifva förenadt un