Aftonbladet – 13 juli 1860, sida 1

som förr lifvat honom; han glömde också allt utom sig sjelf och sitt kroppsliga och andliga illabefinnande, En dag, kort före det återseende visnyss skildrat, satt han i sin ländstol och lät Hansson gnida det giktsjuka benet, medan han ögnade i de nyss ankomna tidningarne. Der stod Emilia Frieser bland dödsannonserna, han släppte tidningen med ett häftigt utrop och slog bänderna för pannan. Gned jag för hårdt? frågade kammartjenDaren förskräckt. Åh Herre Gud, min glada, lifliga, snälla Emilia! . Hon borde hafva varit här hos mig — jag mådde så väl medan hon: fanns här, med sina glada infall och sitt vänliga leende, Jag hade behöft henne. : Baronen kände sig illa till mods och hade om natten en dröm, som han sedan ej kunde glömma. Han tyckte att det var söndag och att han andäktig: och stilla ville sätta sig i sin kyrkbänk, med det utmålade. vapnet öfver som vanligt, Men. bänken var full af benrangel, som med vilda tjut rusade upp emot honom och släpade honom vid håret öfver kyrkoården. Det. blef i en hast stupmörkt, och an hörde endast deras rysliga skrän och åskan som dundrade öfver honom. Hjelp, hjelp! skrek han. Hvad vill ni? Du skall straffas för dina onda gerningar, ropade benranglen. Jag har aldrig gjort något ondt. Jag är en hederlig och rättskaffens man, som ordentligt gått i kyrkan och aldrig velat skada någon menniska. å Att försumma det goda är lika stor synd som att göra det onda. : Att vara liknöjd för sina medmenniskor, att egoistiskt lefva endast för sitt eget välbehag, är lika brottsligt som att mörda och stjäla. Derföre har du många onda gerningar på ditt samvete och nu skall du dö. De släpade honom genom eld och vatten. Han stretade emot och arbetade i sömnen, så att han var alldeles uttröttad,:då han vaknade. En kallsvett betäckte hans panna och han stirrade ångestfull omkring