Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 3

tion åt lagen, i händelse den-af ständerna antages, så får den dock genom förslagets pröfvande en-basis latt bygga på till nästa riksdag, och man kunde då förvänta en kongl. proposition i ämnet.Talaren önskade bifall till den 1:sta . Justitiestatsministern friherre De. Geer uppträdde derefter och förklarade, att det funnes tvenne vägar, på hvilka en reform i konkursväsendet stode att vinna. Den första vägen vore lagberedningens förslag, att bygga på det gamla, med undvikande af dess brister, och såsom mera öfverensstämmande med våra förhållanden. Den andra vägen, den af utskottet beträdda, nemligen att på våra förhållanden tillämpa den moderna europeiska konkurslagstiftningens grundsatser, hvilka måste hafva ett godt och nyttigt inflytande på vår handel, genom att närma oss till utlandets institutioner. Regeringen har också uttalat sig i denna riktning, genom att i ämnet nedsätta en komite. Men fråga blir nu huruvida alla dessa grundsatser kunna af regeringen godkännas och anses för oss lämpliga. Grundlagen bjuder, att regeringen, innan den afgifver eller godkänaer ett lagförslag, först skall afbida högsta domstoens granskning. Af denna i grundlagen tillerkända rättighet ville talaren begagna sig, och icke nu ingå i närmare granskning af särskilda punkter eller våga ett yttrande om huruvida lagen kan komma att af K, M:t sanktioneras eller icke. Det är likväl af vigt för regeringen att få veta hvad ständerna tänka, isynnerhet om tvenne af de nya principerna, nemli-sen ombudsmän och tvångskonkurs, hvarföre talaren önskade att förslagets särskilda punkter måtte pröfvas så noggrannt som möjligt. Grefve EB. Sparre ansåg det fullt öfverensstämmande med ständernas förut yttrade önskan, att örslaget framkommit på den enskilda motionens väg, sedan regeringen, genom högsta domstolens dröjsmål, hindrats att afgifva proposition i ämnet. De aya grundsatserna hafva varit kända och diskuterade i 10 år och borde således icke vara främmande avarken för juristerna eller för allmänheten. Klagonålen öfver den gamla konkurslagen inom affärsverlden och inom de främmande länder, som med ass stå i handelsförbindelse, äro så högljudda och trängande, att en förändring i dessa förhållanden är af största vigt för hela vårt affärslif. En främling hade till talaren yttrat, att när man i Sverge kommer med uti en konkurs, så är det alldeles detsamma som att få ingenting ut af sin fordran. När förhållandena äro sådana, så måste det vara af vigt, att vi så mycket som möjligt närma oss utlandet, ty handelslagstiftning måste mera än någon annan vara af kosmopolitisk natur. Önskade -derföre bifall till 1:sta . VE Se Grefve O. G. Mörner ansåg det hafva varit ständerna värdigare att framkomma med ett så moget örslag, att det kunnat vinna sanktion, och delade i detta fall hr Dalmans åsigt. Önskade derföre, i likhet med hr Olivekrona, att förslaget måtte punktvis läggas till handlingarne. Hr Dalman förklarade i anledning af grefve Mörners yttrande, att det icke varit hans mening att regeringen ovilkorligen skulle förkasta förslaget. Och det skulle i alla bänseenden vara högst betänkligt om ständerna frånkände sig rättigheten atttaga initiativ i lagfrågor, endast dertöre att de föreslagna lagarne icke kunna blifva komplett felfria. Grefve E. Sparre fann det högst besynnerligt att man kallar ett förslag omoget, utan att bevisa hvaruti detta består, utan att ingå i närmare granskning af en enda punkt, och förklarade sig ingas lunda öfvertygad om förslagets omogenhet förrän efi sådan bevisning blifvit framlagd. Hr Olivekrona framlade som bevis på den olikhet, som råder mellan lagberednin,ens ochutskottets förslag, att det förra innehåller 217 och detsgednare endast 145 5. Grefve Sparre förklarade, att det vore meningen att utskottets förslag skulle vara en omarbetning af lagberedningens, enligt de anmärkningar som dervid af högsta domstolen blifvit gjorda: Det minskade paragrafantalet är också en sådan följd af högsta domstolens anmärkning. Efter slutad diskussion bifölls denna 6. Derefter uppstod vid hvarje punkt en liknande diskussion, uti hvilken grefve Sparre förfäktade de nya och hr Dalman och grefve Mörner de gamla id6erna, och blef resultatet följande: 2:dra återremitterades genom votering med 12 röster mot 11. Vidare återremitterades 5 7, 11, 14 och 17, på yrkande af de förr nämnde talarne. De öfriga S biföllos, til och med den -18:de; den 4;de dock först genom votering, med 18 röster mot 7, och den 9:de med den förändring att konkursansökan sattes i stället för afträdes-ansökan. — Ståndet åtskildes kl. , 12 på natten. Borgareståndet. På derom gjord framställning hade i förmiddagens plenum ytterligare fyra suppleanter i bevillningsutskottet blifvit utsedda, nemligen hrr Kock, Palander, G. Gahn och Trägård, hvilket nu ståndet meddelades. Härefter fortsattes föredragningen af förslaget till ny konkurslag och genomgingos 2—5 kapitlen. Vid 3 27, innehållande: Gäldenärens hustru gånge ock sådan ed, som omförmäld är, der någon af borgenärerna det äskar, etc. yrkade hr Björck återremiss, för att skulle erhålla följande lydelse: Gäldenärens hustru samt sterbhusdelegare etc. Hr Kistner ansåg återremiss öfverflödig,, då man kunde bestämma sig för denna förändring utan återremiss, hvari hr Trägård instämde, förklarande likväl detta tillägg onödigt. Hr Lovån ansåg tillägget behöfligt, men trodde att det kunde göras utan återremiss. Hr Thollander ogillade detsamma, enär härigenom möjligen det förhållande kunde inträffa, att barn skulle nödgas uppträda mot sina föräldrar. Häri instämde hr Blanche. På grund af de gjorda anmärkningarna återremitterades paragrafen. Vid 35, rörande den egendom, som till konkursbo räknas, hvari det för öfrigt heter: Ej må dock af hvad gäldenären under konkursen genom eget arbete förvärfvar, boet tillkomma mera än den behållning, som återstår, sedan afdrag skett för all kostnad till förlag, jemte gäldenärens, hans hustrus och oförsörjda barns nödiga underhålls. Häremot yrkade hr Thollander, att gäldenären bör ega rättighet att sjelf råda öfver hvad han förvärfvar under konkursen, enär detta icke kan anses tillhöra hans afträdda bo. Man borde icke införa ett stadgande, hvarigenomlgäldenären försattes i ett rättslöshetstillstånd, utan hopp att någonsin åter komma sig före samt beröfvas hvarje möjlighet icke allenast att godtgöra sina gamla kreditorer, utan äfven uppfylla sina förbindelser mot de nya borgenärer, som efter konkursen kunna tillkomma, synnerligen om hans konkurs är större och utredningen deraf blir långsam; hvarföre han föreslog, att man i stället skulle antaga 64 af 1854 års konkurskomitås betänkande. Hr Ekholm opponerade sig häremot, anseende sådana eftergifter åt gäldenären olämplämpliga, ty det kunde ju hända, att han under tiden åter bringade sig upp, erhölle något arf, och då skulle han, om han tredskades, kunna undandraga kreditorerna deras rätt. Cessionanten kunde anses som en qvasi-homo, tills han åter gjort rätt för sig. Hr Björck upptog på ett lika sakrikt som varmt sätt gäldenärens sak, utredande derjemte den juridiska delen af frågan. Konkursen var ingen rättstvist, utan en liqvidation, och gäldenärens försättande i konkurstillstånd hade till syfte att bevara lika åt alla borgenärer deras rätt. Sedan en gäldenär afstått all ER VR RO SN Bååt skulle komma hem, öfverhöljd af guld