Aftonbladet – 12 juli 1860, sida 3

skola dömas strängare än vi i vår sjelfviska tanklöshet ana. Tiden förgick emedlertid. Ännu ett bref erhöll Emilia icke långt derefter. Det var från Bååt. Han jublade öfver att genom en gammal onkels välvilliga bemödanden se sig i stånd att få göra några års öfningar i engelsk tjenst, och väntade endast sin permissionsansökan beviljad för att begifva sig ut i frisk verksamhet. Han bad att få höra något ifrån En ilia, försäkrade henne om sin oföränderliga tillgifvenhet och uppmanade henne att vara vid godt mod. Emilia svarade att allt var sig likt, önskade honom lycka och framgång och bjöd honom farväl. Doktorinnan låg alltjemt slapp och overk sam, mera plågfri och med stark aptit så ofta hon var vaken; och Johansson hade vandrat ut på arbete som han brukade om somrarne. En tryckande öfvergifvenhet och den ofta återkommande hjertklappningen qvalde Emilia; men hon satt tyst och flitig vid det lille fönstret och broderade och sydde på allt hvad hon möjligtvis hoppades skulle kunna låta sälja sig närmare: hösten, då b-kymren för ved och ljus åter skulle bli känbarare, Några små svalor byggde bo under takåsen bredvid hennes fönster, och de vorv hennes enda sällskap. ÅTTONDE KATIPLET. — å Upplösning. Om det nu vore meningen att skrifva en vanlig roman, skulle allt naturligtvis sluta godt och väl. Doktorinnan skulle bli frisk och glad igen eller också hafva den artigheten att dö; då hongej längre kunde lefva till någon nytta.