Aftonbladet – 6 juli 1860, sida 3

att hela problemet vorå lätt löst utan några varaktiga uppoffringar af staten, med fördel ör trafiken och på ett för de skjutsskyldige ändarhålsenligt sätt, om man tilläte hela frågan blifva ett provinsielt åliggande. Skall nemligen skjutsväsendet få den utveckling, den kräftiga och friska organisation, samt förr eller sednare bära sig sjelft, bör det visserligen icke förvandlas till en statsangelägenhet, utan till en kommunal-angelägenhet. Men ytterligheterna beröra hvarandra. Lika otillfredsställande, som jag anser det vore att organisera systemet i klump inom. hela landet, lika otillfredsställande vore det att gifva det en sjelfständig organisation inom för små kommuner. Den provinsiela indelningen tror jag vore den rätta måttstocken. De lokala förhållandena äro, liksom sjelfva trafiken, äfven ganska olika irom de olika provinserna. Hitintills har skjutsväsendet jemval varit ordnadt inom hvar och eh provins särskildt. Denna fördelning synes mig vara god. och böra bibehållas. Alades nu provinserna att inom sig ordna skjutsväsendet -så, som utskottets betänkande föreskrifver. med behöriga kontroller, betjening, åkdon, anspan, allt efter åsatt skjutslega, tror jag obetingadt att detsamma utan alla större svårigheter skulle kunna åstadkommas, under förutsättning likväl, 1:0 att för vinnandet af erforderligt inventarieoch rörelsekapital de nu skjutsskyldige förbundes att pr hemman i lösen för besagde skyldighet årligen, påföljande 10 å 12 åren erlägga 10 å 12 rdr rmt, samt 2:o att rikets vägar, efter hvad jag redan nämnt, indelades i; trenne klasser, af hvilka den tredje klassen uteslöts från all skjutsrättighet; hvarjemte ock 3:o värdshus och krogrörelse tillerkåndes stationerna för skjutsombyte. Jag tror, säger jag, obetingadt att provinserna under sådana förmåner och vilkor ganska lätt skulle kunna ordna skjutsväsendet eller, med andra ord, att provinsiella bolag. under konungens befall-! ningshafvandes styrelse och hägn, skulle kunna bildas och vara i full aktivitet sednsst ett år efter den dag statsmakternas beslut vore faststäldt. Skall staten deremot åtaga sig denna förbindelse. blifver organisationen invecklad och skall ej kunna bestå utan stora och ständiga, af staten gjorda uppoffringar, allrahelst som man kan antaga att de många kontrollerna, inspektionsresorna o. s. v. skola förtära sjelfva trafikinkomsten, hvaremot frågan säkerligen enklast skulle finna sin lösning, såsom jag nu angifvit, på kommunalväg. Jag vill här nämna något, som blifvit försökt och pröfvadt i Östergöttand och hvarom jag således bör hafva kännedom. Iaom denna provins hafva nemligen tvenne olika gånger d.ligensbolag blifvit organiserade för att ordna förbindelsen emellan Norrköping och Linköping. Första gången bar företaget sig icke och förföll på grund af de förluster, :som drabbade bolagsmännen. Då länets nuvarande höfding, frih. af Ugglas, öfvertog vården af dess angelägenheter, genomdref han, oaktadt opinionen var emot ett företag, som n gång burit så dåliga frukter, bildandet af ett nytt bolag, men hvilket utsträckte sin verksamhet ännu längre, eller emellan Norrköping och Wadstena. Och hvad blef nu följden? Vid sista revision befanns den del af bolagets verksamhet, som bestridt trafiken mellan Linköping och Norrköping hafva gifvit en behållning under året af — om jag ej missminner mig — af 3000 rdr, änskönt bolaget haft att rivalisera med den ordinarie skjutsen. Deremot gaf linien Wadstena— Linköping en förlust ungefärligen på samma summa; men det var ock första året, som trainen gick -mellan dessa städer. Bolagets behållning var således i sin helhet ingen; men om nu ingen gästgifvareskjuts varit att tillgå mellan dessa nämnde stationer, utan bolaget kunnat tillgodoräkna sig all persontrafik, eller, med andra ord, om detta provinsiela skjutsbolag varit legaliseradt af statsmakterna på ungefärligen enahanda bas och vilkor, som för närvarande dylika finnas i Danmark och som sådana förr funnits i Schweitz och i Preussen, skulle Wadstena—Linköpingslinien otvifvelaktigt hafva burit sig. Nu är visserligen priset för resan pr diligens , mellan Norrköping och Linköping något dyråre än med skjuts; men detsamma har dock ej öfverstigit skjutstaxan så mycket, som de med densamma vanligtvis förknippade driekspenningarne till hållkarlar ooh skjutspojkar. En diligensbibjett kostar nemligen 4 rdr 50 öre, hvarvid inga drickspenningar erläggas; skjutsen deremot 4 rdr, utom drickspenningarne, så att öfver hufvud kostnaden blir densamma som för den ordinarie skjutsen, utan att medföra den skakande och torterande effekt på kroppen, som den infernaliska bondkärran gör, aldenstund mani dessa diligenser färdas med så mycken komfort som mar kan begära. Jag drager haraf den slutsats, att om provinserna finge, under vilkor af det understöd och de fördelar, som jag här förut nämnt, den rättigheten sig beviljad attin om sig sjelfva organisera erforderliga bolag, skjutsväsendet inom riket allralättast skulle kunna vinnas, och det på det billigaste, bequmaste och bästa sätt. Detta är min åsigt i saken, och för att få densamma mnnderstäld statsutskottets bedömande, anhåller jag att den nu föredragna punkten måtte till utskottet återremilteras; helst densamma står i det närmaste sammanhang med den första, hvilken ståndetredan återremitterat.. Under fortsättning af diskussionen i samma aämne yttrade tal. vidare: Under diskussionerna hafva olika meningar uttalat sig om postens skiljande från persontrafiken. Utgår man från den synpunkten, att staten bör, i förening med postverket, öfvertaga hela skjutsningsbesväret, faller det väl af sig sjelft, att befordringarne af post ych resande måste vara förenade. Så är äfven detta bestyr organiseradt i utlandet, der sagde verk, postoch skjutsverket, äro sammanslagna till ett enda. Men äfven om man utgår från den synpunkt, att orovinserna eller kommunerna sjelfva böra — obeäknadt postverket — ordna skjutsväsendet, möta nga hinder för postens transporterande med den såunda ordnade skjutsen. Icke blott att staten kan lägga den det, förstås mot skälig ersättning, utan rore ju detta åliggande äfven alltid en fördel för kjutsbolagen, såsom en alltid säker trafik-inkomst. lag opponerar mig också icke emot erforderlig samrerkan mellan postoch skjutsväsendet, utan endast mot dessa verks förening till ett enda, Att göra vostverket till chef för skjutsväsendet såsom den :entralmakt, från hvilken detsamma bör utgå-och ring hvilken det bör ordnas, förefaller mig, efter wvad jag äfven redan yttrat, i alla afseenden mindre älbetänkt. Den provinciela verksamheten skulle, så ill det åtminstone synas mig, otvifvelaktigt vara nycket bättre och lämpligare att taga i anspråk värför. Sjelfva organisationen finge derigenom en fter hvarje särskild orts behof mera passande gräns, sontrollerna blefve både mindre kostsamma och lätare, på samma gång de säkerligen äfven blefve påvassligare och strängare. I skjutskomitens betänkande finnas intagna små historiker, rörande det lika sätt, hvarpå de särskilda länderna organiserat jostoch skjutsväsendet. Man inhemtar deraf, bland unnat, att i Schweiz detta bestyr var öfverlemnadt tt och verkställdes genom kommunernas försorg, till less unionsstyrelsen, emot årligt skadestånd till hvarje anton för sålunda förlorade inkomster, förklarade ostbefordringen utgöra ett edsförbundet tillkom nande regal, och ställde förvaltningen under förundsregeringen. Detta bevisar, att skjutsväsendet kommunalstyrelsernas händer icke blott burit sig. tan äfven beredt kommunerna inkomster, och om aken ordnades hos oss på ungefärligen samma sätt kulle, jag är derom fullt förvissad, resultatet blifva ika förmånligt. Jag vidhåller således min åsigt, ty ag tror att för densamma ligger en riktig grundsats å botten, äfven om jag ej nu kan fullständigt uteckla den. Under förutsättning att de redan skjutsskyldige läggas en viss afgäld till ordnande af kommunernas kjutsniogsbesvär, skulle, som jag tror, denna fond lifva tillräcklig i och för den nya organisationens vateriella ättning och genomförande. eriger Uk de RT SFR Re Ke AR