Aftonbladet – 6 juli 1860, sida 3

Såsom hufvudsakligt skäl för hr Blanches opinion, som icke är ny, utan ganska gammal, har man, på samma sätt som han, påstått att den kongl. teatern, med. afseende på dess storlek och inre konstruktion, är företrädesvis lämpad och afsedd för den lyriska scenen; men jag tror ej att detta påstående, äfven, jag upprepar det, om det har vissa skäl för sig, dock är af den natur, att man deraf bör föranledas att separera de tvenne scenerna från hvarandra. Hvad kongl. teaterns storlek beträffar, kan jag upplysa, att utlandet eger flera fullkomligt lika stora, ja vida större — t. ex. operan i Beriin — der lyriska och dramatiska stycken vexelvis uppföras, och det med den största framgång. Sådant var åtminstone fallet då jag för några år sedan uppehöll mig der. Åskådareplatserna voro hvarje afton öfverfulla af en tal rik publik och bifallet var lika lifligt för de dramatiska som de lyriska prestationerna. Jag skulle tunna nämna andra — ännu flera — teatrar af beskaffen het att sättas i fullkomlig paritet med den kongl. teatern, på hvilka likaledes med den största fördel lyriska och dramatiska föreställningar omvexla, t. ex teatern i Dresden. Det är dessutom bekant, att i början af vår kongl. teaters verksamhet ej mindre dramatiska än lyriska stycken till den större allmänhetens odelade tillfredsställelse der uppfördes. Jag tror således icke att i teaterns storlek några sådana skäl förefinnas, som med fog skulle kunna föranleda den lyriska och dramatiska scenens åtskiljande. Vidare bar man trott sig-finna att teatern i akustiskt hänseende sr olämplig för dramatiska skådespel — och för denha anmärkning talar onekligen åtskilligt — men man har på senare tider sökt afhbjelpa de olägenheter, som i detta afseende möjligen förefinnas, genom att med: konstgjorda medel förminska scenen och på sådant sätt söka sammanföra ljudet Sålunda har man: vid talscenen allt mer och mer bör-. jat utbyta de förf -så allmänt begagnade isolerade och öppna kulisserna mot utspända hela dukar både till väggar. och tak, hvarigenom ordentliga, mindre rum tillskapas. Jag har i ämnet samtalat med den förre teaterdirektören — under hvars styrelse denna förändring började införas — och han ansåg den samma för särdeles ändamålsenlig. Icke heller från avkustisk synpunkt anser jag således att någon skils messa mellan sångoch -talscenen är påkallad. Efter min uppfattning är det också icke i den lyriska och dramatiska scenens föresing som man har att söka anledningen tilldet mindre välstånd, hvari kongl. teatern befinner sig, utan härflyter detta af helt andra skäl. Ett århundrade har snart förgått sedan-Gustaf III uppbyggde och skapade den kongl. teatern. Han egnade den åt svensk dramatisk konst, åt de svenska sånggudinnorna. Med långt mindre tillgångar, än som nu förefinnas, framkallade han, liksom genom ett trollslag, sceniska aftister, äfvensom författare och kompositörer, en hel svensk skönlitteratur. Hvarmed åstadkom han detta? Jo, genom en långt kraftigare häfstång och störte makt än penningen, nemligen genom att väcka till lif sympatierna för en nationel både lyrisk och dramatisk konst, genom att ur vår historia till karakter och handlihg frammana dess mest lysande heroer i lefvande sceniska gestal ter, och genom återgifvandet och behandlandet at vårt eget folks seder och lefnadssätt, Betraktar man huru — jemförelsevis härtill — förhållandet nu är, så befinnes det helt annorlunda. Det kan ej nekas att vi hafva ganska stora konstnärer, ganska ut märkta skådespelare och skådespelarinnor — verkliga talanger — men i flertalet af de pjeser, som å skådebanan uppföras, af de hjeltar, som der framställas, af de karakterer, som der tecknas, och de se-. der och lefnadsvanor, som der behandlas, söker man förgäfves efter det som är fosterländskt, efter det som är svenskt; sällan, till och med. blott undantagsvis finner. man någonting sådant. Man synes, i sanning, med teatern mycket mindre afse att väcka till lif ett inhemskt dramatiskt författarskap, att skapa en fosterländsk-sceniskt lefvande litteratur, att illustrera vår egen nationalitet, än att skaffa sig sådana inkomster, att man ej vid årets slut är ruinerad. Vår kongl. teater kan icke sägas vara en svensk Olymp, utän snarare en dramatisk tramqvarn, der man arbetar för existensens skull. Generelt taladt påminner hela teatern föga mera om svenska sånggudinnorna än i orden på frontespisen. Skall likväl en teater, af så stora dimensioner och med en sä stor tjenstepersonal som vår kongl. scen, icke allenast bära sig, utan uppfylla de anspråk, som man rättvisligen dervid bör fästa, så måste den företrädesvis ega en nationel karakter. Och det är detta som den nu saknar, och dermed saknar den äfven lifsådran till sitt. eget bestånd. Det är ej nog att teatern eger hela den yttre apparaten för effektuerandet af sitt fosterländska ändamål, den måste äfven ega det inre besjälande elementet derför, en fosterländsk litteratur. Vill derföre den kongl. teaternbestå på egna grunder och framgå med egna medel, måste den under hvad, vilkor som helst skapa sig en sådan. . Om jag endast skuile betrakta och bedöma den kongl. teatern från den ståndpunkt, hvarpå den sig nu befinner, så skulle jag vilja afslå utskottets hem hemställan om bibehållandet af det-vid sista riksdagen för densamma beviljade anslaget; men under förhoppning att K. M:t i nåder täckes föranstalta om en revision af verkets organisation och förvaltning, för att derigenom åstadkomma sådana förbättringar, hvarigenom teaterns ekonomiska bestånd må utan ökning af det nuvarande anslaget betryggas och dess syftemål såsom konstoch bildningsanstalt befordras, biträder jag utskottets framställning. Jag hoppas likväl att K. M:t dervid ej skall taga till utgångspunkt den dramatiska och lyriska scenens skiljande från hvarandra, utan att han i stället skall söka gifva teatern en mera nationel karakter än den ou eger. : — Skjutsfrågan. Hr Ridderstad. Under förmiddagens diskussion iakttog jag tystnad. Det var min önskan att, mindre hemmastadd som jag är i dessafr.gor, uppmärksamt lyssna till de åsigter, som hos-s.åndets män af större erfarenhet i det vigtiga ämnet, voro de gäl