Aftonbladet – 3 juli 1860, sida 3

åsigt,Fochif bar sålundal öfverröstat domaren. Mt dåtparterna derpå förekallas, för fatt få för sig afkunnadt rätvens beslut, i enlighet med nämndens åsigt, så anhåller Hr Wendtländ: att, innan rätten afkunnar sitt beslut, få acmäla, det han på grund af nyss erhållva upplysningar nu äfven tilltalar ryttmästaren grefve Thure Bjelke och kaptenen grefve Axel v. Rosen för delaktiy bot i slagsmålet. klagaren :.kännagifver, att han nu äfven förenar sig i a... -gelsen mot hrr Lagerheim, Rosen och Bjelke. Hr Beckman anmärker, att genom ett förfarande sådant som hr Wendtlands skulle aldrig någonsin några vittnen kunna bli afhörda. Han yrkar att de af bans hufvudmän åberopade personer må höras, innan något helt och hället nytt mål företages. Drängen C. A. Andersson, åberopad af br Wendtland, intygar att de ifrågavarande personerna deltagit i slagsmålet och säger sig verkligen ha sett dem under tumultet utdela flera slag, utan att de likväl deltogo i våldet mot Wibell. Hr Wendtland anser likväl, att de stört vägafrid och att således fog till anklagelsen förefinnes. Löjtn. Layerheim trotsar käranden att kunna med annat än falska vittnen styrka, det han utdelat något enda slag. . Grefve v. Kosen säger sig blott några miouter ha befunnit sig i närhet n af stridsplatsen. Drängen Andersson säger sig emellertid ha sett grefve Rosen tillstädes under hela tiden. Grefve Bjelke förnekar å sin sida helt och hållet att ha i slagsmålet deltagit. Skomakaren Andersson anmärker likväl att personer till honom yttrat, att grefve Bjelke varit en af dem, som omgifvit och slagit Andersson, Parterna få nu afträda. Efter en längre öfverläggning, derunder slutligen en af nämndens ledamöter, häradsdomaren Gustaf Johansson i Walla, skiljer sig från den af nämndens öfriga ledamöter omfattade åsigt, att hrr Lagerheim, Rosen och Bjelke icke borde få såsom vittnen höras, och förenar sig i domarens mening, att i sakens närvarande skick hinder för deras hörande icke förefunnes, förekallas åter parterna, och domaren afkunnar för dem rättens beslut, till följd hvaraf samtliga de å svarande-sidan inkallade personer få såsom vittnen höras samt framträda och gå vittneseden. Löjtn. Elgenstjerna (vid artilleriet) höres först och berättar, att han, jemte det han sett ett allmänt slagsmål, äfven 3ett slag vexlas mellan hrr Levin och Wibell, tills denne sednare föll i diket, derur han kort derpå åter reste sig. Vittnet kan dock icke uppgifva, huruvida något slag från Wibells sida träffat Levin, och kan ej taga på sin ed, huruvida Wibell kunde på egen hand resa sig, eller behöfde af någon biträdas. De bland de tilltalade, dem vittnet råkade, nemligen C. v. Meckl., Bibau och Mazör, voro icke öfverlastade. På särskildt fråga af domaren, huruvida vittn:t bestämdt kunde förklara om de voro nyktra, upprepar vittnet sin utsago, att de icke voro öfverlastade. Grefve von Rosen intygar, att de tilltalade icke varit på något sätt öfverlastade; de omtalade efter uppträdets slut med mycken redighet, huru allr hade tillgått, och fälldes derunder icke ett enda ord om något begagnadt tillhygge. Den ring, som blifvit till domstolen aflemnad, finner vittnet likna den, som han har sett Levin bära, och hvilken L. för vittnet omtalat sig ha köpt i Schweitz. Aftonen efter uppträdet såg vittnet den äfvenledes på Levins finger och hörde honom omnämna, att stenen gått sin vägn. Vittnet var med på middagen å Hasselbacken, der de tilltalade voro muntra, glada ochskämtande, men ej öfverlastade. : — Löjtn. Lagerheim befann sig äfven på konserten, der han träffa e C. v. Mecklenburg, som hela tiden befann sig utanför på trappan. Vittnet sjelf stod straxt innan ör dörrarne. Han kunde hvarken af ord eller åthäfvor sluta till, att de tilltalade ej voro nyktra. Då vittnet, som vid affärden från konserten satt längst in i omnibusen jemte C. v. M. och de öfriga och följaktligen kom sist ur, så att den första sammaudrabbningen redan var förbi, då vittnet framkom till platsen, der slagsmålet egde rum, såg han, dit anländ, A. v. M. blodig och barhufvad. Af sammandrabbningen mellan Levin och Wibell såg vittnet blott en skymt på afstånd. Sedermera blef vittnet varse en droska, uti hvilken han såg löjtnant Levin indragen med öfre delen af kroppen och benen mellan bjulen, arbetande att komma lös, dervid vittnet hörde omvexlande ropas: kör, kör inte, samt sjelf skyndade fram och hindrade hästarne, tillsägande kusken att icke köra vidare, på det att icke olyckshändelse skulle ske: Sedan Levin frigjort sig från den i vagnen sittande personens tag, tog han piskan af kusken, men vittoet såg honom ej med densamma utdela något slag. Löjtn. C. v. M. så vittnet stående i närheten, men han höll ej botstäl Vittnet var icke närvarande på middagen å Hasselbacken, men tror att då de tilltalade en halftimma efter dess slut ej voro öfverlastade, kan det med skäl antagas, att de ej voro det under densamma. Löjtvant Beskow, som ej var med på middagen å Hasselbacken, såg löjtnant C. v. M. utanför konsertsalongen,. men kan ej erinra sig det hån någon gång inträdde i densamma. Medföljande de öfriga i omnibusen, märkte vittnet sedermera ett allmänt tumult, men: har sig ingenting bekant af de särskilda omständigheterna vid uppträde:. De tilltalade voro ej öfverlastade. Hr Beckman yttrar med anledning af en anmärkning från kärandesidan att det af ett vittne intygats, att A. v. M. raglat å landsvägen, att det väl kunde hända, att A. v. M. efter en sådan handtering som den, för hvilken han varit utsatt, ej tog så säkra steg. Grefve Bjelke intygar, att de tilltalade ej varit öfverlastade. Innan vittnet, som äfven satt i omnibusen, kom ut ur densamma, var den första affären slut. Såg sedermera att man slogs här och der på slätten, men gick sin väg och begaf sig solo till staden. I Tivoli satt vittnet nedanför på gungbrädet och bar sig ej bekant, om de tilltalade voro inne i sjelfva salongen. Löjtnant Örbom, som var på konserten, hade der af de tilltalade icke sett någon annan än Levin, med hvilken han sammanträffade vid utgången. Då vittnet sedermera jemte löjtnant Dzvel passerade slätten på väg från Bellmans byst, märker han en folksamling samt ser A. v. Mecklenburg vara blodig. Af slagsmälet såg vittnet ingenting, men sammanträffade ban sedermera med Levin i en omnibus, stående i närheten af Casino, der Levin bytte mössa med Kusken samt, ehuru vittnet icke kan bestämdt påminna-sig det, äfven kappa, i afsigt, såsom vittnet uppfattade det, att ej blifva igenkänd af de många, som sökte honom. Ingen af de tilltalade var öfverlåstad. ;.8 Vakimäöstaren Åkerman berättar flytande och med mycken säkerhet, att han i konsertsalongen såg löjtnaat Bibau en liten stund vara tillstädes, äfvensom ban såg löjtnant Claes v. Mecklenbu:g på balkongen, men hörde i konsertsalongen icke något oljud; tilläggande vittnet, ätt han, som varit an ställd vid serveringen i Tivolisalongen, aldrig hört de här ifrågavs herrarne föra oljud. Deremot Se vest säng och bekymrad gned fått den gamla Lill