Aftonbladet – 3 juli 1860, sida 3

DPhade andra7personer fört oljud, och hr Eckert varit ute. och tystst ned dem, De tilltalade voro ifrågavarande afton icke upprymda eller rörda, ehuru de möjligen druckit ett glas. Beträffande uppträdet å slätten berättar han, att han sett löjtnant Axel v. Mecklenburg, blodig omkring munnen och med nedblodad skjorta, omgifven af flera personer, ropande på hjelp, då en omnibus anlände, och de öfriga tilltalade stego ur densamma och närmade sig den grupp, der A. v. Mecklenburg befann sig, dervid de alldeles icke slogo.-, utan endast frågade efter bur det förhöll sig, hvarpå A. v. Mecklenburg genmälde, beklagande sig, att man ej kan få gå, utan att ofredas. Sedermera uppstod ett allmänt tumult, men vittnet iakttog icke några vidare särskilia omständigheter. Likväl såg vittnet hr Wibell stiga ur en droska och begifva sig direkte till värdshuset, emedan han tyckte att en person, som han skickat att vexla penningar, dröjde för länge. Vid det tillfälle, 1å hr Wibell steg ur droskan, egde icke något uppträde rum, och intygade vittnet, att ingen höll hästarne. Hr Wendtiland fäster uppmärksamheten på den uppenbara strid, i hvilken dessa uppgifter stå, såväl till hvad de tilltalade sjelfva erkänt, som till hvad som blifvit genom en mängd vittnen vitsordadt, hvarföre hr Wendtland finner sig föranlåten yrka, det vittnet må hänvisas till sin själasörjare att un dervisas om edens vigt. Vittnet Åkerman framtager sitt prestbetyg och öfverlemnar det åt domstolen, under det han med en sidoblick på hv Wendtland förklarar sig dermed kunna visa, att han är fullkomlig i sin kristendom. Drängen C. A. Andersson tränger sig nu fram till dombordet, pekar på Åkerman och yttrar, att han nu igenkänner, att det just var den der karlen, som af hr Wibell fordrade 4 rdr bko för det han tillvaratagit Wibells hatt. Hr Wendtland fäster domstolens uppmärksamhet derpå, att Åkerman är det enda vittne, som varit beredt att förete sitt prestbetyg, en försigtighet, nogsamt vittnande det han förutsett att sådant skulle behöfvas. Domaren ställer en allvarlig förmaning till vittnet att ihågkomma den ed, han nyss gått, samt att han i densamma förbundit sig att icke för mutor eller gåfvor eller af hvilken anledning som helst fördölja sanningen eller uppgifva något, som han ej vet sannt vara. Vittnet Åkerman vidblifver emellertid med mycken bestämdhet sina uppgifter och har ingen kännedom om Wibells hatt. Vaktmästaren Svensson inkallas nu. Enär vittnena höras hvar för sig, har han ingen kännedom om den mindre lyckliga figur hans nyss afhörde kamrat spelat inför rätten, och börjar derföre med icke mindre sufficance, än Åkerman; sin berättelse och förmäler, att han sett löjtn. A. v. Mecklenburg ölifva öfverfallen af 5 å 6 herrar. s Sedermera anländer en omnibus med de öfriga officerarne, och ett större allmänt slagsmål uppstår, hvari sjömän, åkare m. fl. deltogo, och hvilket fortfor omkring 20 minuter. På särskilda frågor förklarar vittnet, att han icke har någon kännedom om det mot hr Wibell tillfogade våld eller öfver hufvud taget den ringaste kännedom om det uppträde, hvari hr Wibell var invecklad. q Hattmakaren Lorentz anhåller hos domstölen att, som han blifvit hörd som vittne i målet, men nu finner vittnet Svensson med afseende på en af de omständigheter, dem han, Lorentz, omförmält, afgifva en alldeles olika och fullkomligt osannfärdig berättelse, så anhåller Lorentz att, på det rätten må bli i tillfälle bedöma, hvad slags trovärdighet, som kan Svensson tillmätas, få upplysa att Svensson, som nyss inför domstolen bestämdt förklarat sig icke ha sig några närmare detaljer af slagsmåiet bekant, likväl varit just den, som vid tillfället hade för häradshöfding Cederfelt namngifvit flera officerare, som deltagit i slagsmålet. Detta hade hr Cederfelt nyss uppgifvit för vittnet, som ej ansåg sig böra undanhålla rätten denna upplysning. Häradshöfding Cederfelt, åter förekallad, vitsordar, att det just var det inför domstolens skrank sig befinnande vittne, som för hr Cederfelt vid tillfället uppgaf namn på flera af dem, som skulle ha i slagsmålet deltagit. Domaren anmärker, att dessa båda vaktmästare synas vara högst besynnerliga vittnen, och förmanar allvarligen Svensson att hålla sig till sanningen. . Drängen C. A. Andersson begär nu åter att få yttra sig och upplyser, att sedan han fått en stund betrakta Svensson, igenkänner han honom såsom den, hvilken under tumultet befann sig i Åkermans sällskap och just var den som höll hatten, då båda af Wibell fordrade 4 rdr banko i bittarlön. Svensson blir något stammande och synes först benägen att förneka det af Andersson uppgifna faktum, men: medgifver slutligen att visst hade han jen hatt och tyckte, att han kunde få litet drickspengar,, men han kände icke herr Wibell och hade derföre icke kunnat tala om honom. Med anledning af särskilda frågor, föranledda af herr Wibell, kan vittnet dock till sist icke undgå att erkänna det han följt herr Wibell till Pohlsro och der erhållit 3 rår i drickspengar, Svaranderne anhålla, efter det dessa upplysnivgar blifvit vunna, att få afstå från dessa vittnens hörande och förklara sig icke vilja ha något med sådana vittnen att skaffa. Herr Wibell finner sig af hvad som händt föranlåten för domstolen omnämna, att för ett par dagar sedan inkom till honom i hans bod: ett för bonom okändt fruntimmer och uppmanade honom att gifva noga akt på hvad somavid första tinget komme att yttras af tvänne våKtmästare, hvilka fruntimret hade anledning tro ämnade i herr Wibells mål aflägga falskt vittnesmål. Wibell kunde omöjligen sätta tro till dessa uppgifter, men efter hvad som nu inträffat, ansåg han sig icke böra förtiga denna omständighet. Löjtnant Levin förmäler, att äfven svarandena erhållit sådana varningar, specielt hvad vittnet Andersson angick. Löjtnant CI. v. Mecklenburg uppgifver äfven, att svarandena erhållit varningar af samma beskaffenhet, som dem hr Wibell omtalat, men svarandena hade varit nog chevalereska att icke omnämna etta. ; Hr Wendtland ber få anmärka att här Tikväl företedde sig den anmärkningsvärda skilnad, att de båda svarande vittnena blifvit inför rätten beslagna med uppenbar osanning, medan åter vittnet Anderssons uppgifter blifvit af flera andra vittnen :bestyrkta. Såväl hr Wendtland, som hans hufvudman äro likväl långt ifrån att ens misstänka, det hrr löjtnanter skulle ha köpt dessa vittnen, en handling, som på dem skulle satt en outplånlig fläck. Åklagaren, tillspord om han hade någon vidare framställning att göra, förmäler att han ännu ej anser saken fullt utredd, särdeles hvad angår det öfverlastade tillståndet, och derföre yrkar uppskof med målets vidare handläggning, helst god tillgång på vittnen lär finnas. Svaranderna begära äfven uppskof för flera 1. vittnens hörande. 1 orre RNE 0 NEN 2 EE .———