Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 2

samlades tysta och förstämda på trappan. Ännu några kalla fraset utbyttes, och så steg doktorinnan upp i vagnen. — Emilia kastade en dröjande blick omkring sig. Solen sken så klart öfver den i höstens brokiga färger lysande parken. Svanorna tittade upp ur ån, och några dufvor gnabbades rätt eftertryckligt om en ärta, som förirrat sig ibland dalierna på terrassen. Rydbonäs gamla herresäte låg der så ärevördigt och speglade sig i vattnet, och tornuret slog tu, med sin djupa långdragna ton: En rysning ilade genom Emilias gestalt, då hon satte foten på vagnssteget. Åter kände hön den våldsamma hjertklappning, som så ofta beröfvat henne sansen, då hon blifvit mycket upprörd, men hon såg på fröken Albertinäs sträfva, knotiga ansigte och bet tillhopa tänderna för att qväfva hvarje yttring af smärta. Hon såg tårar i den godmodige baron Atbniels ögon och väntade allt att få höra ett vänligt: blif qvarli) ljuda efter henne. Blif qvar, stackars ensamma barn; i dessa tomma, dystra våningar och salar finnes nog plats för dig. Det föreföll henne så omöjligt att för alltid lemna Rydbonäs. Men allt var tyst. Betjenten stack fram näsan och frågade om hon glömt något, och doktorinnan ropade otåligt inifrån vagnen: kommer du då aldrig! Mjukaste tjemare, lycklig resal hördes baNe röst från trappan, och vagnen -rullale af. FJERDE KAPITLET. But. nytt hem. Vid ett litet ruskigt hus i Urvädersgränä återfinna vi några dagar sednare våra resande Regnet öste ner och den kallaste novemberblåst svepte hvinande om knutarna. Det ver tomt och öde i gränden, endast från Götga