Aftonbladet – 27 juni 1860, sida 2

Några år sednare var grunddisningen häri landet i full gång, och i England beviljade parlamentet år 1846 ett understöd för befrämjindet af afdikningar, stort 4 millioner sterling eller 72 millioner rdr rmt. . Den då utg fna författningen kallades: An act to au-). thorize the advance of public money to a limited amount to promote the improvement of land in Great Britain and Ireland, by works. of drainage,. Sedermera har Storbritanniens regering tid efter annan utgifvit ytterligare 2,800.000 sterling för samma ändamål, j bvarjemte af föreningar och enskilta personer utgifvits omkring 1,200,000 i enahanda syftning. — Sammanräknar man detta, så har på en tid af 14 år en summa af 8 millioner eller 144 millioner rdr rmt blifvit i England utgifna för att befria jorden från öfverflödigt vatten. Efter så kraftiga åtgärder, fortsatta under .n följd af år, skulle man kunna föreställa sig att mycket stora resultater borde vara vunna. Huru härmed förbåller sig upplyses f ett intressant föredrag uti ingeniörsällskapet (Engineers Society) i London den-29 November förlidet år, som både visar att detta icke är händelsen, och redogör för orsakerna tertill. Föredraget, som erhöll sällskapets varma vifall (cordial approbation), hölls af en utmärkt civilingeniör m:r Grantham, och innenöll hufvudsakligen följande: De arbeten, som uti den syftning hvarom su är fråga blifvit utförda i England, kunna lelas i tvenne klasser. Den första omfattar de stora arbeten som verkställdes af Rennie i början af detta århundrade och rörde de större flodernas och strömmarnes mynningar eller atlopp i hafvet. Dessa arbeten anseslyckade och hindren här i allmänhet undanröjda. Den ndra klassen är den del som omfattar de nskildta jordbrukarnes eller föreningars af jordbrukare afdikningar å sina egendomar och: områden, hvilka af hvarje individ eller fö ening itföres med den fullkomlighet och till det mfång, som han sjelf för godt finner, utan itt dessa arbeten stå med hvarandra i ringaste sammanhang. — Olägenheterna af ett sålant förfaringssätt äro tydliga. Det är lätt att förstå, huru en i de högre liggande trakterna belägen egendom kan genom sitt läge utgöra ett oöfvervinneligt binder för ännu 5 gre belägna egendomars afdikning, om ej zanska stora aflopp ledas genom den först-sämndas egor. ika klart är det att, om de högre upp belägna egendomerne väl afdikas, te lägre våste bli utsatta för öfversvämninsar af det hastigt och på en gång afrinnande vattnet, under det de å andra sidan äro hinrade af ännu lägre liggande att bereda tillräckligt djupt aflopp derför. (I Sverge är visserligen en utdandikning till ett djup af 4 fot — förr blott 2 fot — i lag stadgad, men att detta djup ej alltid kan vara tillräckligt är ej svårt att inse). Hvarje person eller törening af personer dikar på egen hand, utan att bekymra sig om de verkningar det kan utöfva på ofvanföre eller nedanföre liggande egendomar. Hvad vi -behöfva?, säger mr Grantbam, är ett system för sjelfva pulsådrorna af vattenafledningen och en reglering af de hufvudaflopp, som ligga emellan de stora floderna och den enskildtes afdikningar; vi behöfva kombination emellan det hela och alla dess spridda delar.? Det har nu redan i England kommit derhän — och samma händelse torde snart nog inträffa i Sverge —att en landtegendoms grunddikning anses som det första steget till dess högre kultur, och användandet af nämnde jordförbättring skall snart vinna en ofantlig omfattning. -Men då skola ock de nuvarande afloppen befinnas alldeles otillräckliga för det på en gång bortgående vattnet; bäckar, åar och strömmar skola stundom blifva ötverfulla, under det att å andra tider de skola afsina, till stort mehn för de mångahanda verk och inrättningar, som af dem bero för sin vattentillgång, och för alla delar af landet, hvarigenom de flyta. Det som man i detta fall saknar — så väl li England som i Sverge — är system, hvilket åter förutsätter tillvaron af en på förvärfvad kännedom om hela det hydrografiska förhållandet :grundad allmän plan, hvilken af dem, I som försvara det närvarande förfaringssättet, vanligen förvexlas med detaljplaner för speTciella afdikningsföretag. Dessa detaljplaner uppgöras så väl af enskilda personer och föreningar, som af vägoch vattenbyggnadskåren Toch af de i statens tjenst anställde agronomer, men något samband emellan alla dessa spridda I delar finnes ej, och kan ej finnas utan förI värfvande af en fullständig kännedom om våra vattendrag. Det finnes en viss likhet emellan de större vägar, som med hvarandra förbinda de särskilda delarneaf vårt land — de så kallade Tlandsvägarne — hvilka utgöra kommunikationens pulsådror, och de större strömmar och åar, hvaraf landet vattnas, Vägarnes förbättring har länge utgjordt ett föremål för statens omsorg; men äfven i detta fall — jag talar ej nu om jernvägarne — är det den enskilde eller kommunen som tager initiativet, I varefter staten kommer med sin hjelp och dsitt understöd. Hvarföre man valt detta sätt ati tillvägavå, vet jag icke, men äfven här har jag icke varit i stånd att upptäcka ett spår till system. En kommun eller ett bolag, som beslutar en väganläggning, föranstaltar vanligen sjelf en undersökning, som nästan aldrig omfattar mer än just den sträcka, hvarom för tillfället är fråga, och som merändels icke är särdeles lång. Ingenting är vanligare än att — under det man färdas på en dylik omlagd, men derföre ingalunda backfri väg —