Aftonbladet – 26 juni 1860, sida 2

erhöll hennes förlåtelse för sin djerfhet att bjuda främmande i sitt eget hus utan hennes lof och medgifvande. På aftonen samlades ett blandadt sällskap på Rydbonös. Major Silfversvan emcttogs mycket nådigt af fröken Albertina i den dubbla egenskapen af adelsman och enkeman, och eburu hans unga son med sitt rödaktiga hår och sina små ljusgrå, stillastående ögon gjorde en slät figur, fann fröken Albertina honom charmant, ty han bade ändå uniform och hans syster var fröken, så blek och tafatt och uppnäsig hon än, var. Kamrerskan Jönsson var en gammaldags fryntlig och behaglig figur, med ett par klara bruna ögon och ett särdeles mildt och godt väsende, och hennes döttrar liknade henne mycket, ehuru de voro alltför unga och blyga för att ej förefalla tafatta. Den filantropiske doktorn med sin Carolina uppträdde äfven. Några andra familjer kommo tveksamma och förlägna in och mottogos af fröken Albertina på ett sätt, som icke var egnadt att göra dem modigare, eller otvungnare. Några unga herrar stodo skrapande och bockande vid dörren och tycktes hafva särdeles svårt att ej under bugningarne komma i obehagliga och opassande kollisioner med hvarandra, eller alldeles förlora balansen. Fröken Silfversvan och fröken Albertina skrattade oförtäckt åt de anmärkninora namnen låtsade hviska, men som dock ördes nog tydligt för att framkalla en djup rodnad på mer än. en kind. Nå, miss Emilia,, sade baronen sakta, få nu se hur et skall gå till att göra en anenäm afton, att lifva dessa tysta salar, att få hela denna gåsflock på benen. Ja det tror jag, sådant folk, som hvarken kan tala eller svara, sex herrar och tjugo flickor ... Alla som finnas, min nådigaste, och det är nog många af dessa, som kunna vara ganska roliga, när de äro ogenerade, men se deruti ligger det. Då jag talade om ett gästfritt och angenämt hus, baron, menade jag naturligtvis att