Aftonbladet – 26 juni 1860, sida 2

och fröken ordnar nog supån, fastän hon var litet ur humör. Ja, hvad skall jag olyckliga menniska taga mig till. Baron skall vara glad, som har så mycket att glädja sig öfver. Ack, om trädgårdsmästaren får bära upp blommor, skulle jag sätta i vaserna, medan baron kanske vore så god ochläste den der danska pjesen högt, som det var fråga om häromdagen. Ja, det ska vi göra. Det var ett godt förslag, jag ringer och säger till om blommorna, men jag får visst lof att gå ut till Albertina först och lofva henne någon liten present, så att hon blir god — jag skall strax vara tillbaka — Emilia kan taga fram boken, här är nyckeln till bokskåpen — danska historier — ja! Det ska vi Jäsa, det passar förträffligt. Välkommen snart tillbaka då. Ack så trefligt vi skola få; se hur vänligt solen skiner in i lilla kabinettet; der tror jag vislå oss ner. Ja, ja! Lilla glada, snälla barn! Der skola vi slå oss ner, och baronen kunde ej afhålla sig ifrån att föra Emilias händer till sina läppar flera gånger, så leende och lycklig som om han blifvit en annan menniska än nyss. Det hade han också. Hvem känner sig ej lifvad och styrkt af ett friskt och vänligt sällskap, likasom man blir modstulen och hängsjuk af ett vresigt och orimligt. Ett förhbastadt ord, en sur min är blott en bagatell, någotshvar fordrar att ens omgifning ej skall räkna så noga dermed, utan öfverse och glömma de obehag, som ett ondt lynne vållar, för ens öfriga förtjensters skull; men då dessa obetydligheter upprepas och förnyas flera gånger om dagen år efter år, äro de i stånd att förbittra ens lif värre än någon verklig sorg eller olycka. Baronen hade en svår strid att utstå i frökens kabinett, men den glada stämning, hvari Emilia försatt honom, tanken på hur trefligt de skulle få i det lilla roliga kabinettet, gjorde att han helt lugnt och godmodigt åhörde alla frökens Jidanden och klagovisor och slutligen