Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 3

micilu, under hvars ögon en omyndig bliver ställd. i de flesta fall alldeles icke förefinnes. (Forts.) Mera om statens läkare ooh deras vilkor. Gulta cavat lapidem non vi sed sxpe cadendo. Till Redaktionen ät Aftonbladet. Under de sednaste veckorna hafva i våra större tidningar, Aftonbladet och Dagligt Allehanda, varit synliga några artiklar, hvilka sysselsatt sig dels med statens läkare, deras ställning och vilkor, dels uteslu:ande med de honorarier, som bestås läkare i allmänhet. Allesammans hafva tydligen haft samma syfte, att nemligen söka fästa allmänna uppmärksambeten på de alltför knappa lönevilkor och förmåner, som bestås denna embetsmannakår, för att genom rikets ständers benägna åtgärd få en välbehöflig förbättring åstadkommen. Insändaren, som med glädje sett att någon tagit sig före att framhålla det styfmoderliga sätt, hvarmed staten hittills omhuldat 1äkarekåren, vill nu också dra sitt strå till stacken och derföre påpeka ett och annat. Hvad nu först löneförmånerna beträffar, så kan väl ingen menniska påstå annat, än att de äro otillräckliga, både i sig sjelfva och särdeles jemförda med öfriga embetsmäns. (För att i denna sak vara af annan mening, måste man minst vara medicinalråd.) De kunna ej heller vara större, då sundhetskollegium aldrig fästat regerings och ständers uppmärksamhet på nödvändigheten af större anslag till denna em betsmannakår. Tvärtom har kollegium, då det at regeringen tvingades att taga bladet från munnen, officielt tillkännagifvit, att det ej är nyttigt att-statens läkare erhålla så pass lön att de deraf kunnz lefva; det skulle, Gud bevars! minska nitet. Att en så befängd id kan lyckas vinna gehör hos en öfverstyrelse (kollegium) är ett eget fenomen nog. Regering och ständer hafva emellertid visat, att de ej inse hvarföre läkarne mer än andra embetsmän behöfva genomgå svältkur för att vara friska, och hafva derföre två särskilda gånger sjelfmant förbättrat lönerna. Att de väl ännu en gång få lossa på punger är säkert, enär väl annars samma brist skall uppsti på läkare som det nu förspörjes på prester: Det är nemligen solklart, att då en yngling kan genom ka merala studier bringa sig till en tjenst med 2,500 rd: i lönevilkor (kronofogdelön), föredrager han denna examen, som tarfvar högst ett års studier, framför medicinska graden, som taurfvar 8 å 10 års studiitid vic akademien, med aspecter att i lyckligaste fall få i löneförmåner 1,500 rdr (provincialläkarelön). Det ä desto mera skäl att staten kommer denna embets mannakår till hjelp, som deras sportler äro så ytters ovissa -och-ej tvungna, såsom prestens och domareus derpå också insändaren i Dagligt Allehanda gansk: riktigt fäster tillbörlig uppmärksamhet. Der framtålles ock det barocka och verkligt orätt visa deri, att besigtningsläkaren. vid beväringsmönstringar i lösen för sjukbetygen skall nöjas med 37! . öre, då kronofogden och mönsterkommissarien vic samma tillfälle för hvarje deras betyg, afseende frej: och ledighet för antagning af lega, taga 1 rdr 5( öre. Läkarens betyg förutsätter både kunskaper och skarp omdömesförmåga och är förenadt med tiodub belt besvär, men icke förthy skall han åtnöjas med !, af hvad nämnde herrar taga, enär dessa tillämpa ANM ISM mr Ao BEE NNE ATI vt TEL ar röra sitt innersta, emedan hön för första gån gen rätt hängifvet öppnade det inför honom. Och glad och stark. reste hon sig upp oct tänkte: Nu vet jag hvar Gud är. Han är de: ett förkrossadt: hjerta söker honom; och nu ä; ban min, och jag skall gå ut ilifvetigen och söka att med hans hjelp lära mig att lefva.. Emilias röst hade mot slutet blifvit alltmera darrande; de sorgsna minnen denna läsning uppväckt öfverväldigade henne, och hon kunde ej längre återhålla sina tårar. Hela hennes kropp skakades af de våldsammaste snyftningar, och hon pressade händerna hårdt emot bjertat för att söka återvinna sin sjelfbeherrskning. : Baronen betraktade henne orolig. ;Jag när! stan ångrar min envishet; lugna er, Emilia; hvad är detta för barnsligheter! Förlåt mig, det kan förefalla löjligt att jag gråter öfver mitt eget opus, men det är icke derföre; det är öfver min öfvergifvenhet, mina svikna förhoppningar; jag kunde gråta blod om det hjelpte. Men låt mig gå, jag mår verkligen illa, jag känner min gamla hjertklappning komma igen. Ack, om detbara ville gå fort — fort! — och i det hon reste sig föll hon plötsligt afdånad på golfvet. Nej, detta är nu för rasande, utbrast baronen och såg sig ängsligt omkring. Ingen hemma, och nu skall. man se hon blir allvarsamt sjuk... Emilia, vakna dål Och han. använde alla vanliga lämpor han i en hast kunde komrha ibåg för att få henne till lifs igen, men, förgäfves. Han ringde, och fröken Albertina, som nyss. kommit hem och hörde betjeningens spring och rop, rusade iv som hon stod i bahytt och galoscher, för att se hvad som var på färde. Är du galen, Athniel, eller hvad skall det betyda att ligga på knä för menniskan der!