Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 3

anda PDA Junge INRE RAR TRE andra skyldigheter och rättigheter än i vanliga förmynderskap skulle falla på fadrens lott, samt att han följaktligen ej hade med den domstolen något vidare att skaffa; men då domstolarne i allmänhet icke godkänna detta R. C:s antagande och derföre. på sätt R. C. medgifrer, äfven för fader utfärda vanligt förmyndareförordnande, samt den omständighet, att en och annan domstol företoge sig, att endast utfärda bevis öfver af fader eller skyldeman, enligt 4 4 i 20 kap. ärfdabalken gjord anmälan att de tillträdt förmynderskapet, icke är tillräcklig eller innebär någon laglig grund för att i sådant fall anse fader eller skyldeman annorlunda än som andra på vanligt sätt tillförordnade förmyndare; blir ock häraf en följd, att fader, i likhet med skyldeman, måste, utan afseende på det sätt eller den term domstolen vid utfärdandet af sitt bevis begagnar, i förmyndaremål lyda under den domstol, inför hvilken de i behörig ordning gjort anmälan om tillträde af förmynderskapet, och sålunda utan inskränk ning underkasta sig alla de bestämmelser, som, enligt lag, äro från en förmyndares befattning och ställning oskiljaktiga. Dessutom bör bärvid ihågkommas, att då fadren vid bouppteckning och arfskifte bar med barnen stridig talan, blir vanligen annan person tillsatt att vara barnens förmyndare och att, i händelse fadreny efter boets utredning, anmäler sig att vilja öfvertaga förmynderskapet och bifall härtill lemnas, det faller sig temligen klart att domstolen ej ordar om fadrens naturliga målsmanskap, utan helt enkelt förordnar fadren, ätt i den endtledigades ställe, vara sina barns förmyndare. I affärslifvet uppfatta ej heller allx rätta betydelsen deraf att fadren för barnen tillträdt sitt naturliga målsmanskap, men visar han fram ett vanligt förmyndareförordnande, då begripa de, att han är behörig att afhandla äfven i det, som rörer barnens rätt. R. C. fortsätter: Nära sammanhängande med : det nu vidrörda, har en annan åsigt sökt göra sig gällande, att den domstol är öfverförmyndare, inom hvars domvärjo arfvet föll, och åberopas till stöd härför 10 kap. 4 R. B. För insändaren har det alltid varit svårt att inse, hvad frändskap en tvist om förmyndareredogörelse har med öfverförmynderskapet; men äfven, om en sådan skulle finnas, är det ju ofta aldeles omöjligt att tillämpa principen, exempelvis i det fall att myndhngen samtidigt ärfver en onkel i Skåne och en tant i Lappland, eller i fall man ville jämka med sig och antaga att myndlingen under föräldrarnes lifstid hör till deras forum, i det fall, att fader och moder, lagligen skilda och boende i olika domsagor, samtidigt dö och lemna arf efter sig. Och — tillägger R. C.: denna åsigt kan således lika litet som den nyss förut nämnda, konseqvent tillämpas., Då i 10 kap. 4 6 R. B. nämnes der arfvet föll, och ostridigt är, att genom faders eller moders död, arf faller barnen till, är i 4 icke stadgadt något annat, än att redogörelsetvisten skall pröfvas af den domstol, som. innehaft öfverförmynderskapet, eller med andra ord, varit behörig att utfärda första förmyndareförordhandet. Lika litet som det inverkar på frågan om laga domstol vid förmyndares tillsättande, att den aflidne haft egendom på flera ställen äfven utom sitt forum domicilii, lika litet förändrar det stället för redogörelsetvistens upptagande, att förmyndaren tid efter annan fått att förvalta egendom som från särskildt båll tillfallit myndlingen. Egendomens beskaffenhet likasom dess befintlighet å spridda, vidt åtskilda orter, saknar all betydelse vid ämrnandet af förenämnde fora, och det står således alltid fast, att, på sätt redan är visadt, förmyndare skall tillsättas af den domstol, under hvilken den aflidne rätteligen lydt och arf efter honom fallit, och att, till följd af det permanenta öfverförmynderskap domstolen i och meå förmyndares förordnande erhållit, det ock blir samma domstol, som har att pröfva blifvande redogörelsetvist, derest icke myndlingen, begagnande den tillåtelse, nämnde 4 i 10 kap. rättegångsbalken innehåller, i stället gör tvisten anhängig vid domstol i den ort, der förmyndaren bor. Vid det anförda exemplet, att arf kunde samtidigt falla myndlingen till efter en onkel i Skåne och en tant i Lappland, har en vigtig omständighet undfallit R. C., den nemligen, att då myndlingen ej kunde efter nämnde personer träda till arf annorlunda än genom sina aflidne föräldrar, måste ock antagas, att myndlingen redan förut efter desse fått förmyndare, som, med rättighet att så i Skåne som i Lappland bevaka myndlingens arfsanspråk, förenade skyldighet att derför, i sammanhang med myndlingens öfrige arfsmedel, göra redo och räkning så väl för skyldemär som den domstol, af hvilken han mottagit förordnande att vara barnens förmyndare. Hvad angår den andra uppgifna casus, uti hvilken de skilda och på särskilta orter boende makar supponeras samtidigt dö, så förekommer, att äfven om häraf blefve en följd, att förmyndare för barnen tillsattes, på ena stället för deras fäderneoch på det andra för dera: mödernearf, uppstode derigenom ej någon förändring i det öfver förmynderskap, som tillkom hvardera dom stolen, likasom något tvifvel ej heller skulle ega rum i fråga om behörigt forum för det fall, att någon a! förmynderskapsredogörelserna föranledde till klande, och tvist. Läsaren må nu sjelf bedöma halten af de skäl, R. C. anfört tlll förment bevis derom, att de grundsatser, på hvilka vår lagstiftning i förmyndaremål hvilar, äro vacklande och kunna ej konseqvent tillämpas.Och då R. C. vidare förklarar att konseqvenser endast är förbehållen principen om forum domicilii så låtom oss närmare granska denna princip, hvilken R. C. med en viss hänförelse söker försvara. Om än, på sätt R, C. förmenar, ej mindre myndlingen än äfven förmyndaren genom ombyte af vi stelseort erhålla hvar för sig ett nytt forum domicilii, så förändras dock derigenom icke den förres egenskap att vara omyndig eller den sednares an svarighet för förmyndarevården, utan förblifva de begge, till följd häraf, i frågor som angå denna vård alltjemt lydande under den domstol, der arfvet föl och förmyndaren mottog sitt förordnande. Att; för ett motsatt förhållande, vilja hemta stöd af grun derna för lagens stadgande i 10 kap. 1-4 rättegångs balken utgör ett misstag, ty änskönt enligt denna man, för gäld eller i tvistemål, som dess person KR FUN TN MEET ERS RAKT 4 at 7 fr Unn nn MA NL TINA hf br EE RE EEE ET RR SEE mm VV LO TA EA a RI gg PTS RE KRA fot an IG ORANGEA -TP KOR Sä defna till höga rop af glädje. Allt var förloradt, och. utfattiga måste vi flytta in i ep stad i ett par usla rum och lefva för dagen. Så bedrog mig lifvet på lycka,, ty den vek ifrån 0s8.n Du tviflade på Gud; derföre ville han visa dig huru nära han var. å Tyst, ännu har jag flera sorger., sade flic)kan. Mamma dog, ty hon hade ej helsa och kraft at! bära olyckan; ännu ung, rycktes hon bort af den kalla, förfärliga döden. Så sargade lifvet mitt hjerta. utan att kunna läka det igen... Och nu vill jag dö — ty jag kan ej lefva. Det är så kallt ute i verlden, då intet hem, ingen yän, ingen kärlek skyddar mig. Hvarföre skall jag lefva. Flicka, flicka, sade bläckhornet, du skall lefva för att lära känna dig sjelf, för attlära älska Gud. Det är mycket att lefva för. Gud! ropade flickan harmsen, jag vetju icke hvar han är, Bed! sade bläckhornet, bed, och han skall visa sig för dig, han skall nalkas dig med frid och hopp. Om jag kunde,. suckade flickav, men jag har bedt så många gånger, och ändå förgäfves. Han skall ej bry sig om mig.s Var glad i hoppet, tålig i bedröfvelsen, håll på att bedja sade bläckhornet. Håll mm s0R xrOÖö EE OL QR