Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 3

annorlunda än jag väntat. Prosten, som var en mycket vanlig och trivial man i: sjelfva verket, sade. mig. att jag var lärd, ovanlig, förträfflig, som jag var. Att jag kunde katekesen lika bra som kan sjelf, och han tycktes skygga tillbaka, då jag någon gång vågade antyda mina tvifvel och framställa några extra frågor. hs Prostinnan var en glad själ och orten full af ungdom, så att båtfärder och tillställningar af alla slag ryckte tankar och känslor med i sin ström, och jag tänkte: Det var väl ingenting mera då med konfirmationen, efter prosten säger att jag redan är beredd;. Och jag, som väntade mig en sådan förvandling. Nej, de begripa icke Gud mer än j.g! Det är som jag säger, ;Gud är för högt öfver oss. Och med en pinsam känsla af tomhet och gäckadt hopp kastade jag ifrån mig dessa allvarliga grubblande tanrar och började söka bland de maskulina subjekterna, om ingen kunde vara värd att bli kär uti. Men lek blef det, och ingenting vidare. Lek, och så roligt, att då jag kom hem igen, föreföll mig hela det gamla hemmet tomt och öde. Som en--gengångare ströfvade jag der i lundarne. Höststormarne skakade de sista gula löfven af träden, och sjön hvälfde sig gråsvart och vid dåligt humör emot uddarnc och skären. Så bedrog mig lifvet på kärleken, ty jag fann den icke. Vänta, sade bläckhornet, din tid kommer väl : Tyst, fortfor flickan; min historia är ej slut ännu. Det blef så fattigt hemma, all: hvad vi egde måste säljas, ty andra skullc hafva det, och föräldrarne sörjde ändå nat och dag att de ej skulle få nog. Vi måste öfvergifva det sköna, glada hemmet, dessa välbekanta lundar och strömmar, dessa höga, luftiga salar, der pianot så ofta klingat och I mången yr valsähänfört ossfi skymningsstun