Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 3

I Att gå denna R. C:s uppmaning till mötes, skulle; måhända våra förspilld möda; derest; enligt R: C:s tillika gifna försäkran, sistberörda åsigt redan vunnit sådant insteg inom lagskipningen, att den nu mera blott inom högsta domstolen röner ett svagt motstånd; men då insändaren af denna uppsats eger helt annaz ötvertygelse än R. C. om våra domstolars både vilja och förmåga att, äfven i förmyndaremål, rätt uppfatta och tillämpa lagens föreskrifter; har han ej dragit i betänkande, att till dess verkliga halt och beskaffenhet något närmare belysa den af R.(C. förordäde åsigt. R. OC. börjar sin framställning med öet förklarande, att han ej förstår hvarföre så mycken vigt lägges vid första förmyndareförordnandet,. Det torde således blifva nödigt att först härom ingå i undersökning, så mycket hellre, som man på samma gång blir i tillfälle att utreda, så väl hvilken domstol är behörig att tillsätta förmyndare, som ock huru ett öfverförmynderskap uppkommer och hvad dermed egentligen förstås. Härvid förekommer, huruledes, enligt 20 kap. ärfdabalken och k. förordningen den 31 Maj 1793, det åligger domaren hafva noga vårdnad derå, attomyndige varda med förmyndare försedde, äfvensom att för detta ändamål vaka deröfver, att efter aflidne personer bouppteckningar varda i laga tid upprättade och till domstolen ingifna, för att bland dess bandlingar förvaras; hvarförutan, på det domaren ej må sakna tillfälle att i berörde hänseenden fullgöra sina vigtiga åligganden, sedaast genom k. förordningen den 18 Februari 1846 än ytterligare föreskrifves att från presterskapet, så å land som i stad, skola, å vissa tider, till domstolarne aflemnas förteckningar å timade dödsfall. Häraf inses klart, att den domstol, under hvilken den aflidne vid dödstimman rätteligen lydt, och således der arfvet föll, men icke hvilken annan domstol som helst, är behörig att för den aflidnes efterlemnade omyndiga barn utse och tillsätta förmyndare och att således utfärda hvad man :kallar första förmyndareförordnandet. Med denna åtgärd är domstolen dock icke skild från vidare befattning med förmyndarevården, eller denna lemnad att bero endast af förmyndarens tillgöranden, utan är tvärtom åt nämnde domstol uppdragen en kontrollerande och beslutande rätt, under hvilken förmyndaren, i-frågor; som afse förmyndarevården är ställd, tilldess antingen myndlingen vid uppnådå myndig ålder af förmyndaren mottagit nöjaktig redovisning, eller ock denne sednare dessförinnan i behörig ordning varder från förmynderskapet entledigad. Det är ett sådant förmynderskap, som till sin egenskap närmare omförmäles i 20 kap. 7 S, 22 kap. 34, samt 23 kap 1, 2 och 3 S Ä. B;, sådana de numera lyda, efter i vissa af dem, genom -k. förordningen den 19 Maj 1845 tillkomna ytterligare bestämmelser. För den, som intresserar sig för saken, torde det vara nog att hafva lemnat hänvisning till sjelfva lagrummen, hvilkas genomläsning ofelbart skall öfvertyga derom, att desamma, då der talas om domaren, icke afse hvilken domare eller domstol som helst, utan endast den, åt hvilken, enligt hvad här ofvan yttras, öfverförmyndareinseendet blifvit anförtrodt. Uti den här först åberopade 7 af 20 kap. Ä. B. förekommer väl, att om förmyndare afträder sin egendom till konkurs, skall rätten tillse, det ny, förmyndare varder förordnad, men i omedelbart sammanhang dermed stadgas ock, att derest förmyndareförordnandet skall af annan rätt gifvas, då må endast god man nämnas att den omyndiges rätt emellertid bevaka. Således icke ens i en händelse, som synes kunnat ursäkta en afvikelse från den allmänna regela; har lagstiftaren velat tillåta någon annan än behörig domstol att entlediga och tillsätta förmyndare, utan deremot, så tydligt som möjligt, låtit förstå, att öfver förmyndarebefattningen icke är ambulatorisk, utan fortfarande tillkommer ensamt den domstol, som egt behörighet att tillsätta förmyndare samt på samma gång iklädt sig förpligtelsen att i, öfverensstämmelse med lag, öfver förmyndarevården utöfva uppmärksam och samvetsgrann tillsyn. Efterforskar man och vill i korthet sammanfatta de grundsatser, från hvilka lagstiftaren utgått vid meddelandet äf ofvan omförmälte lagstadganden, så finner man, att den domstol, under hvilken den aflidne lydt, bör framför andra domstolar anses ega närmare kännedom i afseende på sterbbusets ställning samt vara bäst i tillfälle att derom eljest inhemta nödiga underrättelser, äfvensom. att inkalla och höra den omyndiges nästa fränder då sådant kan vara af nöden; att, då dessa fränder äro berättigade att uppmärksamma förmyndarens åtgärder samt af honom, vid hvarje års slut, fordra redo och räkning öfver förvaltningen, för att sedan hos rätten anmäla hvad de tilläfventyrs -mot förmyndarens tillgöranden finna sig befogade att till rättelse deri anmärka, det ock är nödvändigt att bemälte fränder icke hänvisas, att söka tillvägabringa dessa rättelser än hos den ena, än hos den ändra domstolen; att det likaledes blir af vigt både för förmyndaren och myndlingen, ehvad endera eller begge förändra vistelseort, att med visshet veta till hvilken domstol de hafva att vända sig i frågor, som angå förmyndarevården: och att följakthgen den domstol, som utfärdat :förmyndareförordnandet, stadigt bör innehafva den kontrollerande makt och myndighet, som inbegripes i hvad man kallar öfverförmynderskap. Det synes otvifvelaktigt, att der dessa grundsatser vinna behörig tillämpning, der förefinnas ock ordning, enkelhet, reda och enhet i förefallande förmynderskapsärender. R. C. har dock litet eller intet fästat sig härvid. Det har ej heller ingått i hans plan, som endast har till syfte satt göra öfverförmynderskapet så rörligt som möjligt, allt efter förmyndares eller myndlingars behag att flytta än hit, än dit. Derifrån leder sig denna synnerliga möda, att söka uppleta vacklande och inkonseqvenser i nu gällande föreskr fter. Huru pass han i försöket lyckats, inses af det följande. Sedan R. C., efter-hvad här ofvan nämnes, icke vill lägga någon vigt vid första förmyndareförordnandet, fortfar han: Och i allt fall, huru går det med öfverförmyndarens stabilitet, om fadren, sedan han, t. ex. i följd af konkurs, en tid varit skild från förmynderskapet för sitt barn, efter att hafva återtagit det, flyttar till annan ort? Och för att taga ett adnat exempel, ifall vid modrens död fadren (såsom visserligen obehöfligt är, men ofta sker) begär förordnande för sig att vara barnets förmyndare, samt dom: stolen bifaller denna begäran; har han derigenom för alltid åtagit sig öfverförmynderskapet? I fråga sättas kan till och med, huruvida icke blotta formen för domstolens åtgärd i detta fall skulle kunna afgöra framtida forum. Förordnades fadren till förmyndare, så vore letta ständigt detsamma, men om fadren endast förklarades hafvt tillträdt sit naturliga målsmanskap, skulle forum kunna ambulera; liksom fadrens vistelseort: Och tillägger R. C.: En grundsats, som så vacklar kan aldrig vara sann. Beträffande nu förstberörde exempel, hvilket; ehuru ej nog tydligt framstäldt, dock torde böra anses tillika förutsätta, att fadren vid konkursens böjan innehar arfseller gåfvomedel som tillhöra barnet, hvars rätt således måste i fadrens konkurs bevakas; så är ju ovedersägligt att, derest af denna anledning öch . öfverensstämmelse med 20 kap: 7 ärfdabalken, od man varder tillsatt, jemte det åt behörig domstol öfverlemnas att förmyndare-förordnandet utfärda, fadren sedermera icke kan eller får återtaga förmynderskapet annorlunda än med sistnämnde domstols bifall och dess derom utfärdade förordnande, MES SATSER AKS AE AIRES SN TY ET SÅ LADES MOE RANE EGR. Fra 4, 0 HÖLÖ Ar rr ——— mr Mi 0 ÅA Om ÖR Då ir TARM Oo vr MOB annorlunda än jag väntat. Prosten, som varla