Aftonbladet – 25 juni 1860, sida 2

då han blodig :och döende för deras skull offrat både lif och lycka. . Nej, små -lättfattliga kärleksscener i vinklar och vrår, mellan stora och små; FR ;Flickor som greto och skrymtade, mammor som väsnades och gossar som svuro att kärlek var lika oumbärlig för dem som äta och sofva. Ackp, tänkte jag, så kan då jag med begripa hvad kärlek är, så kan då jag med fö bli kärl Å Och jag tyckte att ån och alarne och bergen och: den klarblå sommarbimlen glänste som bara guld, och jag tyckte lifvet vär så outsägligt rikt och stort, -ty det egde ju så mycken kärlek! Nu studera!e jag massor af romaner: Sedan jag väl fått smak derpå, sökte jag och fann öfverallt i vindar och skåp, och tog jag blott en och en om sönder, så märkte ingen min list, då jag ordentligt? lade den tillbaka på sitt ställe igen. Och jag utveck: lades fort, och: jag fann snart föremål. som bade lika vackra lockar eller tänder, lika söta ord i munnen som finare romanhjeltinnor än jag fått nöja sig med, Så träffade jag en yngling, som bedyrade att jag var den mest egna flicka han någonsin sett... Det slog an på mig, ty det var just hvad jag ville vara; Vi blefvo så såta vänner; sprungo alltid enklingleken tillsammans, och han täljde små förtjusande askar och blommor af spånor åt mig. Men en afton, som vi gått ut ett helt sällskap för att plocka nötter, och jag med min vän satt mig ned på en sten för att binda en krans, så tröttnade Jag alldeles upp; vid honom. Jag frågade hvad blommorna hette; han visste det ej. Jag undrade hvarifrån de kommo om våren, och bad honom säga mig, hvem som bodde nere under jorden och huru den anden kunide skicka upp så mycket grönt och vackert hvarjo vår. Då stirrade han på mig och jag tyckte han såg så dum ut, j