Aftonbladet – 22 juni 1860, sida 3

1 falla, men tager hela bataljonen uppvaktande ol på en gång, nickar vänligt, talar föga och riogör processen kort,. Deputationen. från v Malmö fick Lopp om ett kungligt besök fram Fi på sommaren... Jag tror mig med visshet veta. att besöket icke heller då blir af, och ett särI skildt stöd för denna förmodan ligger deruti, tlatt inga beredelser för detta. besök göras hvarken af landshböfdingen eller stadens borgmästare. Den förre är så god hushållare, att ban för sin del säkerligen är fullt belåten I med sjelfva löftet och skail visst icke insistera med särdeles enträgenhet på detsammas Tuppfyllande. Borgmästaren blir visst icke heller otröstlig, om: det kungliga besöket uteblifver; men 1 motsatt fall kan man vara viss på att Malmö stad skall utveckla samma splendida gästfrihet som hittills varit fallet der, vid alla kungliga besök. Trovärdiga personer ha berättat, att då Malmödeputationen framställde stadens bön om ett nådigt besök. skall konungen småleende hafva svarat: I Malmö har jag alltid mått som en prins, och får jag tid längre fram på sommaren, så skall jag gerna besöka er. Biskop Thomander, som blifvit kallad till Beckaskog för att predika för deras majestäter, påmindes vid sin afresa från Lund att taga med. sig Mose och profeterna. — Ja Moses kan jag lätt föra med mig, men profeterna ha snufva, svarade han med konstladt allvar. I närvarande stund finnes ingen inom Skåne så belyst af den kungliga nådesolen som ryttmästaren Tornerbjelm; ingen här utvecklar en större lyx än han. De kungligas besök på Wrams-Gunnarstorp kostade honom många tusen riksdaler. Hvad önskar Tornerhbjelm? är en fråga som allmänt göres. Icke är han nöjd med att blott gå arm i arm med H. M:t. tillägga alla. Något vill han väl hafva, men hvad? Se det är frågan. På Ljungby har ban förbyrt en särskild lokal, ban likasom baron Blixen-Finecke: begge hålla der dyrbara ekipager, ridhästar och talrik betjening. Huruvida grefve Beckfriis och ryttmästaren Stjernsvärd, hvilkas förmögenhet anses jemngod med hr Tornerhjelms, funnit sig särdeles smickrade af att nu erhålla Wasa-kommendörsbandet, betviflas allmänt. Grefve Beckfriis lärer dock med temlig säkerhet kunna påräkna storkorset, om och när han infriat sitt vid förra riksdagen gifna löfte, att med det då beviljade statsanslaget ställa Alnarpsinstitutet i komplett skick. I så fail är storkorset väl förtjent, dyrt betaldt utan all fråga, men för egaren af Börringe och Bosjökloster är ett löfte heligt. Med temlig säkerhet omtalas, att den annars särdeles väl anskrifne landshöfdingen i Malmöhus län haft det stora missödet, att icke få den af sina kronofogdar dekorerad med Wasen, som för sin tilltagsenhet och sitt goda bord står i högsta nåd hos sin chef. Det säges att ryttmästaren Tornerhjelm vid detta tillfälle och i förväg afrådt nominationen, och det på skäl, som funnos giltiga. Ryttmästaren Tornerhjelms åtgörd i detta fall gillas allmänt, och väl vore om det bekräftar sig, hvad också allmänt berättas, att han öppet inför konungen under dess vistelse på Gunnarstorp beklagat sig öfver landshöfding v. Troils stora öfverseende just med den ofvan omförmälte kronofogden, hvilken i hög grad blifvit komprometterad genom en kuriös vexlingstransaktion, som föranledt en lika kuriös rättegång. En ganska lönande, men ytterst förkastlig mdustri bedrifves i en och annan. af våra sjöstäder, bestående uti så kallade strandningsaffärer. Dermed förhåller sig så, att när vår Herre välsignar stranden med fartyg, som antingen görasstörre haveri eller rent af stranda, så åtager sig någon, helst konsuln för den stat, hvartill fartyg hörerj att ombestyra fartygets och lastens bergning och försäljning m. m. Vederbörande egare och assuradörer prejas dervid ofta på det mest: oförsynta sätt, just af sina kommissionärer, som derpå förtjena enorma summor. En reaktion häruti torde dock vara i annalkande, sedan en dylik kommissionär nyligen för andra gången blifvit lagförd för bevisliga prejerier. Huru förskämd den allmänna andan likvisst hunnit blifva, visar sig deraf, att just den för dylika prejerier värst komprometterade inonf provinsen nyligen bli:vit hugnad med — Wasen. Man har i en af hufvudstadens tidningar sctt uppgifvas, att prosten Berlin af glömska icke blifvit uppförd bland dem som vid kröningen kreerades till teologie doktorer. Detta är ett misstag. Biskop Thomander hade icke föreslagit Berlin, utan prosten Ahnfeldt, på den grund att den förre ej egde någon utmärkande egenskap såsom prest. Den sednares både lärdom och andliga verksamhet kan ej förnekas. : Att utesluta Ahnfeldts och införa Berlins namn vågade dock ej erkebiskopen tillstyrka, hvarföre ingen af dessa kom i fråga, utan tilldelades doktorsvärdigheten i stället prosten Cedergren, en mycket ortodox och trångsinnad man. Professor B— yttrade sedan på sitt vanliga burleska språk: Ta mig sju tusan — — — någon nu kan neka till, att Cedergren har hufvud, sedan konungen gaf honom sidenbatten. Från Ljungby återvändande resenärer berätta, att H. M. konungen haft den lilla oturen at! under en mycket häftig kavalkad rida af; dock lyckligtvis utan någon annan påföljd, än att hos andra ryttare framkalla en viss åtrå till imitation i samma genre. För öfrigt omtalas derifrån en ofantlig mängd anekdoter å la Carl XII. Berättelser förekomma äfven om den fabulösa åtgången af champagne och l 1 cigarrer vid lustlägret. Likaledes berättas, att s konungen at Danmark bland annat låtit trans-J portera till Ljungby flera stora lårar med bu: 1 teljer, innehållande utsökta viner, och sär-! C a t skildt, såsom desert, en hel låda — ordnar. Chefen för kronprinsens hussarer,, grefve id regementet, Björnstjerna, föga omtyckt RR em EEE habärma. Ooh svanorna nlaska i än då finner 10