Aftonbladet – 22 juni 1860, sida 3

hagarna, och svanorna plaska i ån, då finner jag allt så skönt, så fullt, så harmoniskt, och ensam som jag står med den stupsvarta framtiden framför mig och mina bittra erfarenheter bakom mig, brusar ändå en flod af lefnadslust igenom mig, och jag känner så klart, att det är samhällsinrättningar och bruk och seder och menskliga dåligheter i verlden, som vålla allt betryck och elände, att Gud är god och naturen manar till helt andra behof och fröjder än verlden. Skullejag kasta bort mina illusioner, min känsla af ungdomslif och hopp, hvad egde jag väl sedan qvar? Och likväl känner jag att de börja vackla på sin grund, det är liksom när man drömmer och så halft väckes af något svagt, men oaflåtligt buller. De kära, glada bilderna blekna hastigt; men man håller sig orörlig och fruktar att draga andan för att ej lösa den ljufva förtrollningen. Emilia afbröts här af sin faster, den gamla doktorinnan, som kom för att förebrå henne hennes koketteri för baronen. Hon hade just ej märkt något särdeles sjelf, men hennes bästa vän, fröken Albertina hade förtrott henne att baronen fann Emilia mycket affekterad och löjlig, och att det för doktorinnans skull gjorde fröken mycket ondt att hennes brorsdotter skulle vara ett föremål för gäckeri. Emilia blefond och god flera gånger, men doktorinnans flegmatiska natur förnekade sig ej. Lika lojt och liknöjdt som hon dagl gen uppbar sin gamla väninnas onda lynne, lika trankilt åhörde hon Emilias invändningar och försvar. Fröken Albertina har sagt det; viiro hennes gäster, och som hennes gästfrihet är oss till stor fördel; så kunna inga invändningar komma i frågan, blef slutmeningen. Ja, men det är icke sannt. pHvad som är sannt eller icke är här all