Aftonbladet – 14 juni 1860, sida 2

idsutdrögter, och då dagningen stundade, nåste vi skynda oss, men picciotti kunde ej örmås att ta ut stegen, Vare sig nu till följd f trötthet eller intrycket af den paniska förkräckelsen på natten. Just i första-gryninsen passerade vi de första busen, hvilka på lenna sida sträcka sig långt utom Palermös Yquadri, som borde känna lokalförhållandena ättre, började ropa och evviveran, alldeles om om vi varit: vid stadsportarna. Hade ej lenna dumhet blifvit -begången, hade förtrupen troligen lyckats öfverrumpla vakterna på Ammiragliatobron och intränga i staden, utan tt förlora en-enda man. Men nu hade roen ej allenast varskott vakterna, utan äfven ranlåtit : neapolitanarne att förstärka truperna vid Terminiporten och vidtaga alla disvositioner för ett försvar från flankerna. I stället således att öfverrumpla vakterna vå bron,-helsades förtruppen af en väl unlerhållen eld ej blött från fronten, utan äfven från husen på flankerna. Vid första ljulet af muskötelden voro de flesta piceciotti öfver trädgårdsplanken, men detta ingahnrda i fsigt att skjuta: bakom : dem, utan lenmade de de 30 eller 40 soldaterna i förtruppen allleles isolerade på den breda, öppna gatan, som går till bron. Första bataljonen af eaggiatfori sändes nu fram, och som den ej nog nastigt eröfrade positionen, fick äfven den andra straxt efter dem rycka fram. Medan lessa drefvo neapolitanarne tillbaka, gjorde illa sitt bästa för att tvinga picciotti framåt. Detta var ej så lätt, isynnerhet i början, då kanondunder hördes i. fronten, ehuru någom verkan af kanonelden knappt kunde märkas. Emellertid lyckas. man tvinga piceiotti, hvilka: mycket påminna mig om turkiska Baschibuzuks, att rycka fram, sedan cet första obehagliga intrycket förgått, isynnerhet då de finna att ej allaskott döda eller såra, ej et gång kanonskotten, hvilka göra ett så förfärligt oväsen. De kunde härom fulleligea öfvertyga sig denna morgon, ty erhuru de neapolitanska -musköterna knapptäro underlägsna de bästa gevär, har jag aldrig sett så ringa skada förorsakas af en så liflig eld. Hvar ochen grep sig således an att söka få. pieciotti med i leken, genom att medelst alla slags hotelser och stundom till och med hugg och slag förmå dem att krypa fram. Efter mycket bråk fördes de flesta af dem lyckligt och väl fram öfver den öppna platsen framför bron, men ide flesta voro mera benägna att krypa under än: att gå öfver bron, hvilken, likasom alla broar öfver strömmar, är hög och nu vid detta tillfälle var utsatt för en lifligkorseld från. Piana di Borazzo , der -.neapolitanarne hade -en mur med -skottgluggar samt några mörsare, hvilka kastade några illa riktade bomber. Medan -generalen och. många : af hans stab uppbjödo hela sin förmåga att förmå dem åter lemna detta skydd och rycka framåt, hade förtruppen jagat neapolitanarne tillbaka till den stradone, som löper ned till hafvet alldeles midt för Terminiporten. Det neapohtanska fästet vid stadsporten, hvilket erhållit betydliga förstärkningar, öppnade en liflig eld, som sopade ned de långa husraderna vid den gata, som går till bron, på samma gång som de båda kanoner -och de trupper, som befunno sig vid Porta Sant Antonino, med sin korseld beströko de anfallande. Men detta afskräckte ej de tappra bussar, som bildade teten. De ödde ej bort tiden med att skjuta, utan rusade på med bajonetten. Förtruppens anförare, major Tihöri, en ungrare, samt-tre af guiderna voro de första som banade sig väg öfver sandsäcksbarrikaden in i staden, men anföraren sårades af en kula, som krossade hans venstra knä. För öfrigt blef förlusten obetydlig. Medan förtruppen och caggiatori Arefvo tillbaka neapolitanarne från den ena punkten till den andra, började äfven Palermos innevånare att röra på sig, dock, för att säga sanningen, endast på de ställen, som trupperna lemnat. Scenen vid bron upprepades då picciotti skulle öfvergå den stradone, som på två sidor omgifver staden. Det var dock af stor vigt att komma in i staden för att-ej öfverflyglas eller tagas i ryggen af neapolitanarne, som innehade Piana di Borozza. För att afvända denna fara gafs order till några bland friskarorna att avancera på andra sidan om de trädgårdsmurar, som omgifva den väg, på hvilken neapolitanarne kunde anrycka i vår venstra flank. Dessa diversioner och sannolikt äfven obenägenheten att inlåta sig i strid på öppna fältet voro tillräckliga att parera denna fara tills största delen af dessa oordnade skaror hade passerat. På samma-gång uppkastades bakom oss en barrikad af allt möjligt som man kunde komma öfver. Detta arbete föll picciotti så mycket i smaken, att de började uppkasta en barrikad äfven framför sig, och de hade redan hunnit afstänga en del af vägen, innan de kunde hindras. Men det mest kritiska i affären var bestämdt öfvergången af stradonen, der en korseld underbölls och alla slags lockelser användes för att få dem att våga detta språng, som de ansågo för i högsta grad lifsfarligt. Jag och en af Garibaldis följeslagare höllo med våld en karl mot gevärselden, hvilket snart förmådde honom att springa tvärs öfver vägen. Det var här framför allt som neapolitanarnes klena skjutning visade sig i allt sitt elände. Jag följde den noga en liten stund, men kunde F upptäcka att en enda man ens blef sårad. För att uppmuntra picciotti, tog en af de getta som vinden, medförande dem ur herrskaren SS rr RR RR