Aftonbladet – 14 juni 1860, sida 2

Här deremot finnes ingenting annat än Guds verk; sådan jorden utgått från Guds händer på skapelsedagen, sådan är den ännu i dag. Det är en ofantlig, omätlig ängsmark, och dess utseende, som liknar en grönskande och blomsterhöljd matta, här och der något upphöjd, förändras endast på stränderna af floden Arroga, der herrliga träddungar med yppiga kronor höja sig vajande, för vinden. Hästar, oxar, gazeller, strutsar äro, i brist på menskliga varelser, dessa omätliga, öds-. liga fälts invånare; den ende, som genomtågar dem, är gauchon, denne den nya verldens centåur, likasom för att påminna de otaliga vilda djuren, att Gud gifvit dem en herre... Men med hvilka ögon betrakta ej hingstarna, tjurarna, strutsarna och gazellerna denne sin förbitågande herre! Det är som om de skulle vilja protestera mot hans förmenta välde: hingsten genom sina gnäggningar, tjuren genom sittbölande, strutsen och gazellen genom sin flykt. Denna anblick väckte hos mig minnet af det land, der jag är född, detta olyckliga land, der menniskorna, varelser som blifvit skapade till Guds beläte, helsa och buga sig för sin förtryckare, österrikaren, då han går förbi dem, utan att våga visa samma tecken till oberoende, som pampas vilda djur visa vid åsynen af gauchos. Allsmäktige, helige Gud, huru länge skall du tillåta att din skapade varelse så djupt förnedras? Men lemnom den gamla verlden i sin sorg och förtviflan, och återvändom till den nya, som är så ung, så rik på framtid och hopp! . Hvad han är vacker, de sydamerikanska jätteslätternas hingst, med sina sträckta ben, sina frustande näsborrar, sina skummande läppar, hvilka aldrig kommit i beröring med det kalla jeraet! Huru fritt andas ej under slagen af mahn och svans hans sidor, som aldrig klämtsaf skänkel eller blodats af sporre! Hvad han är stolt, då han med sina gnäggningar samlar hop sin hjord af spridda ston, och huru han, lik en öknens sultan, flyr snabb