Aftonbladet – 13 juni 1860, sida 2

sna, som drog den, blef skjuten — en osaning, ty jemte kanonen togs såväl lavetten som . e båda mulåsnorna, hvilka befinna sig fullomligt friska och sunda.Brigaden, som gjort betydliga förluster, orodes tili en början ej på reträtten, och den asserade Alcamo, utan att bli anfallen, m .n id Partenico, der neapolitanarne hade sköfat, brännt och mördat utan åtskilnad; katande qvinnor ochbarn i lågorna, reste sig efolkningen och besatte husen, från hvilka jen sköt på trupperna, derigenom förvandande deras återtåg till en vild flykt, hvarnder 1l:te regementet förlora ce sin fana. raribaldi är ej deu man, som förlorar lång id, men likväl hindrade honom nödvändigeten att åstadkomma ett samladt anfall i förning med insurgenterna i trakten af Palermo rån att taga Monreale genom öfverrumpling. Neapolitanarne, -som ensamma hade väldet å sjön, hade alla fördelarne af en koncenrerad position, isynnerhet mot en fiende, som ar illa försedd med artilleri. och som endast ar fruktansvärd bland bergen. Tydligt och dart var det, att en allmän koncentrering af leras stridskrafter på slätten borde ega rum, ned undantag för Monreale-platåen,; som är n position för sig sjelf och dominerar väsarne från det inre landet ett stycke bortåt. Svårigheterna för den, som anföll dem, ö ales betydligt genom bergens oländighet, hvilet gör hvarje sidokommunikation mellan väarne nästan omöjlig, så att en förändring i nfallet erfordrade en lång omväg. -Neapolianarne, som i åratal öfvertänkt allt detta, inågo fulleligen dessa fördelar och koncentreade sina trupper på slätten, endast besättande olatåen vid Monreale. Garibaldi hann ej nog tidigt samla sina stridskrafter, för att kunna anlända till Monreale förr än neapolitanarne hade besatt det med n stor styrka, och då han ankom till grannskapet af positionen fyra dagar efter slaget vid Calatafimi, fann han att Monreale eridast med stor manspillan skulle kunna eröfrass Han beslöt derföre: att ändra sin plan. Först gällde det då att kringränna och bevaka alla utgångsvägar, och för detta ändamål fingo insurgenternas särskilda squadre sig positioner anvisade rundt omkring hela den bergskedja, som innesluter viken. Det var ett af de skönaste skådespel man kunde se, då deras om natten antända eldar flammade upp och blandade sitt röda sken med månens bleka skimmer. De bevakades af invånarne likasom den heliga elden af parserna, och enda sysselsättningen de sista åtta dagarne, eller så omkring, tycktes vara att betrakta och söka utforska meningen med dessa eldar. Än syntes de starkare på en bergspets, än mera spridda och sammanhängande utefter sluttningen af ett annat berg, och de oinvigde lefde på det hopp, som väckts af dessa eldar. Palermo var i orolighetsoch jäsningstillstånd, omöjligt att beskrifva och starkt nog att trotsa det belägringstillstånd, som proklamerats. Hemliga komiten, som fortför att finnas trots polisens vaksamhet och misstankar, fann alltid utvägar att kommunicera med Garibaldi, midt för de militära myndigheternas näsa. Man-visste, att komiten fanns till, och tryckta bulletiner cirkulerade nästan dagligen; men komiten var så organiserad, att polisen, ehuru vetande af densamma, aldrig lyckades upptäcka hennes nedlemmar. Det var ett slags frimureri, med olika grader af invigde. Ingen, som ej var medlem, kände någonsin mer än en medlem. De hus, i hvilka sammankomsterna höllos, byttes ständigt om, och alla lydde blindt. S Komiten underrättade Garibaldi, att Palermo var färdigt att resa sig, men det gjorde som vilkor, att han skulle visa sig utanförstadens portar. Han antog detta vilkor och uppgjorde sin plan derefter. Då han fann, att han kommit för sent till Monreale, qvarlemnade han en del af de infödda insurgenterna för att underhålla eldarne och sysselsätta neapolitanarne, medan han tågade bort med större delen af styrkan, och efter en nästan otrolig marsch längs bergskedjan, der kanonerna måste bäras af soldaterna, visade han sig oförmodadt vid Parco på vägen till Piana den 23. Så snart neapolitanarne märkte sitt misstag, afsände de i största hast till Parco alla trupper de kunde umbära, utan att exponera sin ställning i staden, De ansågo sig dock ej tillräckligt starka, ty sedan de en dag skärmytslat litet, drogo de sig åter tillbaka till sin position på två lägre platåer, Piana Borazzo och Santa Theresa. Följande dagen, den 24, fingo de några trupper från Monreale till sig, och sålunda förstärkta, gjorde de ett nytt anfall — detsamma jag a från; ett fartyg, Afsigten var uppnådd; de hade ånyo blifvit lurade, Garibaldi drog tillbaka, lemnande qvar ett ringa antal af insurgenterna. Dessa sistnämnde töfvade ej länge att följa honom efter, och regii,, såsom soldaterna kallas, ryckte in både i Madonna delle Gra zie och Parco samma eftermiddag samt plundrade och brände dem enligt sin gamla goda vana, mördande en mängd fredliga invånare och nästa dag såsom vanligt utgifvande en prunkande bulletin, som. tillkännagaf Garibaldis truppers nederlag och utlofvade deras skyndsamma underkufvande. Ehuru neapolitanska bulletiner ej. äro synnerligen trodda, fanns det dock många i staden, hvikas mod sjönk, då de sågo Garibaldi för andra gången retirera; Neapolitanarne kände föga den man, med osa, sasse Te: i sank Mazzini, hvilken således, såsom man finner, hade en kort, men ärofull båna såBENA FAKTA