Aftonbladet – 13 juni 1860, sida 2

i sank Mazzini, hvilken således, såsom man finner, hade en kort, men ärofull båna såsom kapare. Skonerten tillhörde en rik österrikare, som var bosatt på ön Grande, hvilken ligger till höger, då man -kommer ut från hannen, omkring 15 mil från land; den var lastad med kaffe, destineradt til Europa. Fårtyget var således i dubbelt mått en god pris för mig, då det tillhörde en son af Österrike, hvilket jag bekrigade i Europa, och en brasiliansk handlande i Brasilien, hvilket jag bekrigade i Amerika. Jag gaf skonerten namnet Scarropilla, ett derivativ af Farrapos (trashankar), ett namn som det brasilianska kejsarriket gaf invånarne i Sydamerikas unga republiker, likasom Filip den andre benämnde de uppråriske i Nederländerna tiggare til lands och vatten. Förut hette skonerten Louise. Namnet passade för öfrigt ganska bra för oss. Alla mina följeslagare voro ej några Rossettier och jag nödgas bekänna, att de flestas uppsyn ej var egnad att ingifva förtrvende; detta ger en förklaring öfver, att skonerten genast öfverlemnades, samt på portugisens förskräckelse. För öfrigt hade min besättning, under hela tiden jag utöfvade kapareyrket, befallning att respektera passagerareslif, ära och egendom 57 jag höll på att säga vid dödsstraff; men det vore orätt af mig att säga så; ty jag hade aldrig någon att straffa, emedan ingen bröt mot mina order. Så snart de första arrangementerna voro vidtagna om bord, vände vi bogen mot Rio de la Plata; och för att gifva föredöme af den aktning, jag fordrade att man skulle ha för våra fångars lif, frihet och idom, lät jag, då vi voro på höjden af ön Saiute-Cathel rine, nägotgofva nam kap Itapocoroya, utsätta let tagna fartygets julle, hvari så väl passaserarne som deras tillhörigheter fördes ned, gaf dem lifsmedel, skänkte dem jullar och lemnade dem fritt att begifva sig hvart de vehagade. (Forts.)