Aftonbladet – 13 juni 1860, sida 2

öfver det skådespel som upprullade sig framför mig. Sedan jag inlupit i Rio Janeiros hamn, lät min goda lycka mig finna den sällsyntaste sak på jorden, en god vän. Jag behöfde ej söka denne vän, vi behöfde ej studera hvarandra, för att lära känna hvarandra; våra vägar korsade hvarandra, vi utbytte en blick, och allt var färdigt; efter ett småleende, efter en handtryckning, voro vi, Rossetti och jag, vänner för hela lifvet. Länsre fram skall jag få tillfälle att visa, hvilket ädelt hjerta fanns: hos denne man; och emellertid skall jag, hans vän, hans bror, den så lång tid från honom oskiljaktige, måhända dö, utan att ha haft den hugnaden att plantera ett kors på den okända fläck af den amerikanska jorden, der denne ädle och tappre mans ben hvila. Efter några månader, tillbragta utan sysselsättning — jag kallar ej för sysselsättning en handel, för hvilken hvarken han eller jag var skapad — gjorde slumpen, att vi kommo i beröring med Zambecarri, sekreterare hos den då i krig med Brasilien inbegripna republiken Rio Grandes president, Bento Gonzales. Båda voro de krigsfångar i Santa Cruz, en fästning. som höjer sig till höger om inloppet till hamnen. Zambecarri, hvilken, inom parantes, sagdt, var son till den namnkunige luftseglaren, som omkom under en resa i Syrien, och efter. hvilken man aldrig återfunnit några spår, gjorde mig bekant med presidenten, som gaf mig kaparbref att kryssa efter brasilianare. Någon tid derefter lyckades:.det Bento Gonzales och Zambecarri att genom simning undkomma,och de uppnådde lyckligen Rio;Grande, VIL 8 Jag blir kapare. Vi bevärade Mazzini, ett litet fartyg af omkring trettio tons drägtighet, på hvilket vi kryssade längs kusterna; vi gingo till sjös med sexton deltagare i äfventyret. Vi voro således fria, vi seglade under republikansk flagg, vi voro kapare!