Aftonbladet – 9 juni 1860, sida 3

hugsvalelse och glans öfver våra ofta nog alltför pro saiska stunder. Hr Lallerstedt: För min del tror jag icke, at man, vid behandlingen af frågan om kongl. teatern: organisation, bör fästa sig hufvudsakligen vid der finansiella sidan och låta denna blifva bestämmande Detta har dock en talare på första bänken gjor då han förordat den dramatiska scenens skiljande från kongl. teatern. Samme talare har i öfrigt ytt rat lika vackra som sanna ord om musiken, mer jag hemställer om ej en dramatisk pjes, behandlande ett kärt fosterländskt ämne och skrifven på ett poe: titkt språk, gör ett intryck, liknande det, som er lyrisk pjes åstadkommer. Näst musiken är det poe sign som mest omedelbart talar till menniskan och väcker hennes ädlaste känslor. Äfven hon höjer vå glädje då vi äro glada och förskingrar vår sorg, dö; vi äro vemodiga. Jag hade icke väntat att. den, som sjelf. så mycket bidragit att lyfta den drama: tiska konsten i vårt land, skulle göra ett så omät ligt svalg emellan den lyriska och den dramatiska scenen. Om den sednare hittills för den kongl. tea tern medfört större förluster än den förra, så ä! det dock möjligt, att detta förhållande i framtiden kar väsentligen förändras. Den tid är icke långt aflägseb, då hufvudstaden får jernvägsförbindelser med det inre af landet, och utan tvifvelskola jernvägarne då tillföra den kongl. teatern liksom bufvudstadens öfriga teatrar ett ganska stort antal besökande. Mån har talat om. mindre pjeser, som icke skulle iemba full valuta. för hvad inträdet i den kongl ieåtern kostar. Men mindre pjeser böra icke upp föras på kongl. teatern, om de icke hafva ett mera rämstående estetiskt värde. Der kongl. teatern bör hafva en annan bestämmelse än de mindre teatrarne. Den bör icke befatta sig med något som endast för illfället intresserar allmänheten, och ännu mindre hvad som blott kittlar hennes lägre driffer; den får icke ställa fram på scenen andra stycken än sådana. som på ett konstnärligt sätt behandla ett konsten värdigt ämne. Det är hög tid att den kongl. teater i detta fall slår in en annan väg och söker att. utbilda konstsinnet hos den svenska allmänheten; det kan verkligen behöfvas. Nyligen har på kongl. teatern gifvits en bekant pjes af verldens störste dramaturg, men det sätt, hvarpå den här blifvit mottägen, vittnar icke om Stort estetiskt omdöme hos sår allmänhet. Det är den kongl. teaterns rätta uppgift att utbilda allmänhetens smak och intressera hende, icke för dramatiska bagateller, utan för skapelser af högre värde. Det medgifves visserligen, att det måste vara svårt för en person att administrera både den lyriska och den dramatiska scenep, men det låter ju tänka sig, att två af hvarandra oberoende chefer kunde tillsättas, den ene för den lyriska och den andre för den Iramatiska scenen. Om teaterns inredning, sådan dn nu; är, icke är lämplig för uppförande af dramatiska stycken, så torde väl någon förändring i detta afseende kunna åstadkommas. -Genom scenens återställande i det skick den var,innan den sednaste inredningen verkställdes, vore redan mycket vunnet. Möjligen kunna i framtiden förhållandena blifva så gynsamma, att en tillbyggnad till Kungliga teatern, hvartill utrymme icke saknas, kan uppföras och inredas särskildt för den dramatiska scenen. Vill man försäkra sig om att de anslag Kungliga teatern dels af konungen, dels af ständerna nu uppbär skola räcka till, så gifvas nog andra utvägar än att utesluta den dramatiska: scenen. En sådan utväg vore att intressera den enskilda företagsamheten genom att med en enskild person, som kunde erbjuda nöjaktiga garantier både i estetiskt och ekonomiskt hänseende, upprätta kontrakt om Kungliga teaterns öfvertagande på det sätt, att han finge uppbära så väl anslagssumman som inkomsten för biljettförsäljning samt tillgodonjuta den vinst, som efter bestridande af alla utgifterna kunde uppkomma, och mot skyldighet. att upprätthålla teatern så, att den värdigt motsvarade sitt ändamål. Om jag ej misstager mig, så är det så stäldt med de teatrar i Paris, som staten understödjer. Det är naturligt, att så länge, såsom förhållandet är vid vår kungliga teater,ingen gräns är satt för utgifterna, utan bristen i anslagsbeloppen alltid blir betäckt, finnes ingen tvingande nödvändighet att spara. Ett konsiderationssystem utbildar sig, mindre dugliga artister bibehållas och pensioneras, något som ej komme att ske, om ett system, sådant som det nu antydda, blefve antåget. Jag har vidrört dessa förhållanden endast för att visa, att det finnes en hel mängd allmänna synpunkter, hvarifrån förevarande fråga kan betraktas, utan att man behöfver ingå i sådana mera personliga förhållanden, som en talare här vidrört. Jag yrkar, att utskottet måtte fullständigt utreda ämnet och derefter afgifva nytt motiveradt utlåtande angående den organisation af Kungliga teatern, hvarom ständerna vöra med underdånig framställning till K. M:t ingå. Hr Ridderstad framhöll äfven teaterns bristf:liga organisation, som gjort den till en trampqvarn, ler man arbetade för brödfödan, men icke för konten. Tal. erinrade huru annorlunda förhållandet var Gustaf III:s lysande dagar och huru man då för en Förstod att framkalla förmågor äfven på detta mräde. .