Aftonbladet – 9 juni 1860, sida 2

7 Piemont samt fysiljeringarne i Chambery, Alexandria och Gervua. I Marseille blef jag bekant med en man vid namn Covi. — Covi förde mig till Mazzini. Jag var långt ifrån att då ana, hurn nära förbunden jag en dag skulle bli med honom: Ingen kände ännu denne ihärdige, outtröttlige tinkare, hvilken det nya Italien har att tacka för sin mödosamma pånyttfödelse, och som ingenting gör modfälld vid det heliga värf, han åtagit sig, ej ens otacksamheten. Vid Andrea Vochicris fall höj le Mazzini ett verkligt krigsrop. Han skref i Det unga Itilien: Italienare! Stunden är kommen att blanda vårt blod med de piemontesiska martyrefnas, om vi vilja vara värdiga vårt namn. Man höjde ej ostraffadt dylika rop i Frankrike 1833. Någon tid efier det jag blifvit presenterad för honom, hvarvid jag sade honom, att han kunde räkna på mig, bef Mazzini, den evige landsflyktingen, nödsakad att lemna Frankrike och slå sig ned i Gen8åve. Vid denna tidpunkt syntes verkligen det republikanska partiet vara helt och hållet tilliotetgjordt i Frankrike. Det var knappt ett år efter den 5 Juli, några månader efter rättegången med kämparne vid klostret Saint Merri. Mazzini, denne öfvertygelsens man, för hvilken några hinder ej funnos till, hade valt detta ögonblick att våga ett nytt försök. Patrioterna svarade, att de voro redo, men de begärde en anförare. Men tänkte på Ramorino, som ännu lyste i hela glansen afsina strider i Pol n. 3 Mazzini gillade ej dett val; hans på en gång kraftiga och djupa förstånd. varnade honom för bländverket af stora namn; men majoriteten ville ha Ramorino, och Mazzini gaf vika. Kallad till Genua, åtog sig Ramorino öfverbefälet öfver expeditionen. Vid den första sammankomsten. med Mazzini blef det öfverenskommet, att två republikanska kolonner