Aftonbladet – 7 juni 1860, sida 3

Öfverläggningen på riddarhuset rörande prygeloch daggstraffens afskaffånde. (Slut fr. måndagsbladet.) Hr Skogman började med att beklaga, det han icke vore författare som grefve A:lersparre, emedan det då kanske skulle varit honom möjligt att fullständigt genomgå och gendrifva hans vidlyftiga anförande. Fann hr grefvens målning af förhållandena alltför bjert färglagd, och påminde om att prygeloch daggstraffens användande blifvit betydligt inskränkt genom 37 i den Kongl. förordningen af d. 29 Mars 1859, der de först efter undergångna 3:ne varningsgrader tillämpas. De qvarstå der som ett nödfallsmedel, der ingenting annat finnes att taga till. Man hade sagt att i andra länder dessa straff icke funnes, men man hade dervid glömt att i dessa länder användas straff utom lagen, hvilket icke är vättre. Inom franska marinen finnds t. ex. sådana straff; såsom att i hukande ställning fastsurras vid en jernstång och på detta sätt blifva liggande 8c. Lt. Men saken tyckes redan vara vunnen vid denna riksdag, och det tjenar således till intet att sätta sig deremot. Tal. vore dock för sin del öivertygad om att den grundsats, som ständerna nu vilja uttala, redan finnes i den Kongl. förordningen, om också icke atsatt med tydliga ord, nemligen derigenom att prygel först användes när ingehting annat hjelper, och att detta straff förutsätter att hos den brottslige ingen ambition finnes qvar. , Till sjös finnes dessutom tillfällen då ett hastigt straff måste kunna tillämpas. Man hade sagt att arrester kunde sättas i stället; men tal. hemställde, huru detta skulle låta sig göra; t. ex. på skärgårdsfartygen, der utrymmet icke tillåter arrestrums inredande. : Ansåg dessutom icke båtsmännen ännu mogna för ambitionsstraff, och fäste uppmärksamheten på, alt om man på ett fartyg med liten besättning skulle nödgas sätta två man i arrest, så blefve följden att kamraterna, fastäu oskyldiga, straffades i stället, derigenom att de fingo mera arbete. Den menniskovänliga förordningen är således icke öfverensstämmande med god ordning. Tal. förklarade slutligen, att både-ban sjelf och öfriga flottans officerare. anse det för en sorglig pligt att behöfva ådöma detta straff och icke för en njutning, hvilket man skulle kunna tro af några utaf grefve Adlersparres yttranden. Tal. slutade med attinstämma i frih. Armfelts reservation. Hr af Funok förklarade sig skolat med nöje vilja instämma med utskottet, men det vore nödvändigt att betrakta en sak från flera olika sidor. Hänvisade till frih. Armfelts reservation, och ansåg det vara hvarje representants skyldighet att uttala sin tanka, äfven om denna skulle vara stridande mot de åsigter, sonf hyllas af den s. k. allmänna opinionen. De som hafva tillstyrkt borttagandet af prygelstraffet, bafva ickehaft någon sakkännedom; de äroicke och hafva icke varit militärbefälbafvare: Prygel måste finnas, ty borttager man detta straff, så kan disciplinen icke upprätthållas, och ingen vet hvar det slutas. Man har talat om det onaturliga uti detta straff, och i stället föreslagit vattenoch brödstraffet. Men är detta mindre onaturligt, då det förstör karlens helsa, hindrar honom att skaffa sig arbets förtjenst cch derigenom förderfvar icke allenast honom sjelf, utan äfven hustru och barn? Bättre vore väl då en yttre, öfvergående plåga, än en inre och fortvarande. Först när civilisationen så långt framskridit, att bränvinsbränningen upphört att idkas inom vårt land, först då är det tid på att borttaga prygelstraffet, ty det är bränvinet som isynnerhet gör detta straff nödvändigt. Tal. önskade derför afslag på utskottets förslag. Hr G. Cedersohiöld ville fästa uppmärksamheten å en sida af frågan, som icke blifvit nog framhållen. Sverge vore ett folkfattigt land med en öfvermäktig granne. Förr eller sednare måste den stund inträffa, då Sverge blifver uppfordradt att mot denne kämpa för sin sjelfständighet. Den stående hären vore icke tillräcklig härtill, utan blefve man tvungen att påkalla nationalbeväpning. Men kunde någon sådan ega rum i händelse prygelstraffet qvarstode? Skulle icke den frie medborgaren hysa nära nog samma afsky för prygel som för knut? Kunde fosterlandskärleken stegras till: entusiasm, i händelse hasselkäppå stode-botande bakom lederna? — Sedan man öfvergifvit hoppet, att medelst handplagg och risning inplugga snille och lärdom i barnen; sedan man likaledes funnit det vara fåfängt att försöka inpiska trohet och tillgifvenhet hos tjenaren, samt man slutligen icke heller numera tilltror sig kunna spöa in ärlighet och redbarhet hos tjufven, återstår frågan, om hjeltemod och fosterlandskärlek icke kunna ingjutas i soldaten genom annat medel än prygelkäppen. Härvid får man icke förbise den motsägelse, hvari man befinner sig, då man å ena sidan fordrar, att soldaten skall trotsa fiendens kulor och Vapen; men å andra sidan vill att han skall hysa fruktan för prygelkäppen.; En del män af facket påstå, att dis