Aftonbladet – 7 juni 1860, sida 3

ite man påstått, alt prygelstrattet icke vore vanhe. igt, men i detta hänseende vädjade talaren till arhusets närvarande ledamöter och frågade om le kunna bland sig tåla någon, som underen sådan bestraffning. Numera, sedan man git en lag, som tillåter ynglingen att köpa sig rån beväringsexercisen, skulle nationen framdeles ormma aft blifva fördelad i två. klasser, nemligen :e, som känna pryglas, och de, som derifrån kunra riköpa sig. Talaren slutade med att å sina egna ch fosterlandets öfriga söners namn yrka bifall till tskottets betänkande. Er C B. Lilliehöök ansåg äfven grefve Adlerparres målning alltför bjert. Talaren omtalade den -rfarenhet ban egde af straffets tillämpande vid flotEn gång under en 16 månaders expedition utdes prygel bloit tvenne gåvpger, och då talaren för 4 år sedan kommenderade en korvett till Medelhafvet, inträffade det också tvenne gånger, nemigen den ena gången för snatteri och den andra ängen för det en matros lömskt öfverfallit en ansn och slagit honom så att blodvite följt. Talaren emställde nu hvilket straff han i stället skulle hafva vgagnat, och om icke fullkomlig strafföshet skulle ippmuntrat till fortsatta stölder och oordöingar. Det sunde icke vara angenämt att uppträda till försvar ör en sak, som är utdömd af allmänna opinionen, ;en tyvärr är menniskonaturen sådan, att straffet e användas till: skräck och varning, isynnerhbet på v, ty om skeppsbord finnes intet annat att tillripa. Strafflöshet skulle skada, och ambitionsstraff manskapet emellan skulle kunna leda till en farlig penalism. Ombord på ett fartyg, der hvarje man år sofva blott 4 timmar ena natten och 6 den ansira, skulle arrestering icke anses för ett straff, tysjömannen skulle vara mycket belåten med arresten, jer han finge sofva hela natten. Talaren vore af den ssigt, att straffets tillämpning måtte i möjligaste måtto inskränkas, men likväl stå qvar för enstaka al Vid krigsartiklarnes förestående omarbetning kommer säkert också denna grundsats att göra sig gsllande, och således är ständernas skrifvelse alldeles öfverflödig, hvarföre talaren helst önskade afslag å utskottets förslag. Skulle det dock antagas, ville talaren önska en förändring i redaktionen (samma förindring som den af grefve af Ugglas föreslagna). Friherre MI. Armfelt bemötte först åtskilliga punkter i grefve Adlersparres anförande och uttalade sig sedan öfver sjelfva saken samt anförde i afseende på den sparsamhet, hvarmed straffet tillämpas, att vid det regemente, der talaren vore anställd som auditör, hade sedan Juli månad 1859 blott två ellertre extrajudiciella bestraffningar egt rum. Talären kunde icke fatta konseqvensen utaf den åsigt att vattenoch brödstraffet duger för alla, ifrån den tid då man är judiciellt myndig och till den sednaste ålder, för alla kön och åldrar, men att man anser det så ofantligt farligt för belsan att på personer vid armån i sina bästa år och med friska krafter använda prygelstraf: fet Detta vore för talaren omöjligt att fatta. Man hade talt om attiFrankrike inga dylika straff funnes. Det var verkligen sannt, att under den liberala och republikanska uppbrusningen 1848 man borttog daggtraffet vid franska marinen — men redan 1855 ansåg man det nödvändigt att införa något annat i stället, ty att återtaga det giek icke an, sedan det en gång blifvit upphäfdt. Straffet består nu i uträttandet af de tyngsta släpgöromål, och att under den tid, som straffet varar, någon tid hvarje dag fastsurras i vanten, då hela kroppen hvilar på fotsulorna, som äro placerade på en smal lina. Talaren hemställde, huruvida detta straff vore bättre än prygel. Skall känslan stifta lagar, så böra alla kroppsstraff afskaffas, men vill man göra det med förståndet, så måste man först se till att man har något annat att sätta i stället för det upphäfna. Talaren ansåg konungen icke kunna, såsom högste befälhafvare för armån, gifva sitt bifall till ständernas önskan om detta straffs borttagande. Det vore derföre detta stånd mera värdigt att icke deltaga uti uttalandet af denna önskan, utan genom sitt afslag derå gifva konungen ett moraliskt stöd. Talaren insåg visserligen det obehagliga utaf att nödgas framstå som försvarare af en uti allmänna opinionen så utdömd sak, men hans valspråk i detta som i andra fall vore: Allt för sin öfvertygelse!, Grefve af Ugglas skulle helst önskat att ingen motion väckts om prygelstraffets borttagande, dels emedan konungen icke kan gifva. sitt bifall dertill, dels emedan det i alla fall skulle så småningom hafva örsvunnit af sig sjelf. För 30 år sedan användes det ständigt, nu nästan aldrig. Vid det regemente, för hvilket talaren hade äran att vara chef, hade på la är icke utdelats ett enda slag, ty den stigande plysningen gör straffet öfverflödigt, hvilket är så mycket bättre som straffet är obehagligt att tillämpa och obehagligt att emottaga, isynnerhet sedan tjevare sluppit husagan. Men fastän en stor del af manskapet vid armen ör ett godt ord kanb göra allt, så finnas individer, vå hvilka ambitionsstraff icke inverka, och för dem åste prygelstraffet finnas. I annat fall måste man vereda större latitud för afskedsgifvande än nu är allet. Arrest bryr soldaten sig icke om, och isynrhet under mötena, då arrest med tjenstgöring lämpas, blir ensamheten icke särdeles: stor. Men synnerhet är: straffet nödvändigt i krigstid, såsom våde hastigt och strängt, och talaren visste icke hvad man då skulle sätta i stället. Attnedflyttas till trosen skulle icke mycket uträtta. För plundring i större ;köla finnes blott fysiljering — men hur långt skall letta straff tillämpas? Om en karl stjäl frukt ur en ;rädgärd, eller ett stycke kött för att dermed stilla in hunger — icke kan man derför fysiljera honom — meu lemnar man brottet ostraffadt, så vinner det fterföljd: Hvar skall således det strängare straffet vaga vid, och huru hitta på ett lindrigare, lika lätt illämpadt som pryglet? En annan ordning måste sommå i stälet och stor betänksamhet dervid iaktvagas. Utskottet har föreslagit att vid en blifvande ion af krigsartiklarne reförmen skulle genomfövas — således, hvarken i dag eller i morgon, utan ånvgt fram i tiden. Talaren kunde således icke se någon fara uti att bifalla utskottets förslag, dock med uteslutande af den. förr omnämnda mellanme ningen. . Hr Printzensköld uppträdde egentligen emot hr Cederschiölds yttrande om att köpa sig fri från prygelstraffet, hvilket talaren förklarade vara tomm: exklamationer. Tillät sig icke att vidare tillägga några skäl för sitt afslag, utan åberopade friberrc Armfelts och de öfrigas. Kunde dock icke underlåte att fästa uppmärksamheten på hvad det skulle tjen: till att ingå till K. M:t med en skrifvelse, då den i imnet nedsatta komitå afstyrkt prygelstraffets upphörande, Det synes ju att K. M:t velat hafva bor straffet, men då komiten icke kunnat sätta någo: annat i stället, så är det bevis nog för straffets nöd vändighet. Hr F. A. Cederschiöld önskade bifall till ut skottets förslag, med förklarande att han gjordt detta med fullt erkännande af vigten utaf dera: ord, som talat emot ett sådant bifall; Har mar sett att prygel verkat på den felaktiges förbättring, ätt pryglade soldater sedan utmärkt: sig me; in de opryglade, må man då behålla detta straff. Men har det deremot försämrat individen, så är det solklart att straffet är utdömdt och måste tagas bort. Talaren arsåg erfarenheten tillräckligt rik ifråga om det sednare, och önskade således att denna skamfläck för vår civilisation måtte så snart som möjligt utplånas. i Hr W. F. Dalman förklarade sin åsigt om er strafflag vara den, att den ettdera skall förbättrs eller afskräcka — gör den ingendera delen, utan : ;tället försämrar, så ligger det i sakens natur ati len måste afskaffas. Prygelstraffet bärstammsar från le tider, då härarne voro sammanrafsade af alla läners afskum, och var då nödvändigt för manstuktens upprätthållande, men numera besörjes landets försvar PRE ög