Aftonbladet – 7 juni 1860, sida 2

Kongl. teatern. I går afion gafs Trubaduren, för fjerde gången med fortfarande bifall under operans lopp, men, såsom vid de föregående representationerna, med föga eller intet vid ridåns fall efter sista akten, hvilket förhållande torde hafva sin förklaringsgrund deri, att, ehuru denna opera gått med, öfver hufvud taget, ganska god sammanhållning, och detta redan vid första representationen, de många i densamma förekommande, snart sagdt pinsamma scener haft en i viss mån tröttande inverkan på åskådarne. Det är bekant att Verdi med förkärlek valt det dramatiska stoffet till sina operor ur skapelser af den mest tragiska, för atticke säga gräsliga art, som stått honom till: buds, och hvilka, vid orastöpningen till operor, för den musikaliska behanalingens:skull, ofta förlörat icke så litet af den motivering och det inre samband, som de ursprungligen egt, hvarigenom de nämnda egenskaperna naturligtvis måste komma att framstå iså mycket bjertare dager. Sålunda har Verdi satt musik till åtskilliga af SHakespeares, Schillers och Victor Hugos mest gripande och upprörande stycken, såsom ,Macbeth, Kabal och kärlek (Loisa Miller), Ernani m. fl., hvilka alla undergått för det dramatiska sammanhanget mer eller mindre menliga förvahdlingar.: Uti Trubaduren, mötas vi af en zigenerska, Azucena, som berättar, att hennes moder till följd af en förment trolldom blifvit bränd å bål, och att modrens sista ord till henne varit: Tag hämnd på demb Hon tåter oss äfven veta, att Hon så till vida varit en noggrann executor testamenti, att hon bortröfvat den yngre af sönerna till den gamle grefve Luna, somgenom sin anklagelse vållat hennes mors död, men att hon likväl, då hon skulle utföra den egentliga hämnden, af misstag kastade sitt eget barn i elden, ty när hon efter dådets utförande vände sig om, så befanns ännu den lilla bortröfvade grefven lifslefvande vid hennes sida, under det att hennes barn låg förkolnadt., Azucena uppfostrar dock grefve Luna junior -som erhållit namnet Manrico, i den tron, att han är hennes sor, och predikar för honom samma uppbyggliga hämndlexa, som hon sjelf hört af sin mor. Manrico, som vid den: tid stycket spelar redan är uppväxt och berömd lika mycket för sin sång som för sin tapperhet, bar förälskat sig i den sköna Leonora, hofdam hos en viss furstinna, som i pjesen näm-. nes, men icke synes, och är nog lycklig att se sin låga af-henne besvarad; Emellertid har Manrico i sin okände broder grefve Luna senior, efter fadrens död herre till slottet, erhållit en rival, som icke så lätt gifver med sig och som efter åtskilliga förvecklingar och en vexlande Krigslycka slutligen tager både Manrico och Azucena till fånga och låter inspärra dem i ett torn. Leonora, som vågar allt för att befria sin älskade Manrico, lofvar grefven att tillhöra Konom så snart han öppnar fängelseporten för trubaduren, men då Luna gått in derpå, öppnar Leonora den ring, hon bär på fingret, suger derur ett gift, hvaraf, sedan hon ännu en gång fått träffa sin Manrico, döden snart följer. Manrico utföres derefter till schavotten, och först sedan Luna genom fönstret visat den uppvaknahde Azucena bans öde, låter hon denne veta att Manrico var hans broder. Luna aflägsnar sig, såsom det heter i libretton, tillintetgjord, och Azucena qvarstår ensam då ridån faller. Sådant är i korthet innehållet af detta nattstycke, hvaröfver Leonoras sjelfuppoffrande kärlek sprider den enda ljusglimten. : Hvad operans musikaliska del beträffar, har densamma af flera blifvit räknad till Verdis bästa alster, och utan tvifvel förekomma deri både många och ratt vackra melodier, om änfåtskilliga icke äro af den intensiva art, att de lätteligen bibehålla sig 1 minnet, och andra