Aftonbladet – 7 juni 1860, sida 2

iter äro omgifna och afbrutna af temliger meningslösa orkesterpartier, hvilkas omsorgs: fulla utarbetande för öfrigt aldrig varit d: nyitalienska kompositörernas svaga sida. Der före torde Trubaduren mer än mången anna: opera behöfva att höras flera gånger om mar vill blifva förtrogen med hvad. deri finnes förtjenstfullt. Visserligen får man uti ifrågavarande opera höra en öfverläggning om hämnd framsjungas i valstakt, med mera såtant, men Verdi har såväl här som iErnani och Macbeth gifvit månget prof på sin för måga att äfven med musikalisk sanning skilIra dramatiska situationer, hvaribland ur der tnämnda operan må nämnas Lady Macbetb: gst karakteristiska aria: Uppstigen ur jorden, I mörka demoner, Som sväfren kring kojor och sväfven kring troner. I motsats till hvad vanligen plägar vara fallet med kompositörerna, nemligen att de matta: ju närmare det lider emot slutet af en opera synes Verdi deremot under de sista akterna af Trubaduren varit allt bättre disponerad Vi syfta härmed egentligen på den i fjerd akten förekommande, vackert effektfulla sce uen emellan den i tornet fångne Manrico och len i förtviflan utanför dröjande, älskand. Leonora, hvilkas vexelsång, stundom afbruter f misererekören inifrån, utan tvifvel är det mest intresseväckande i opeianoch hvaraf isynnerbet i Manricos parti en hopplös körleks resignation är skönt tolkad. Denna scen nar begärts och -gifvits omigen hvarje gång aperan varit uppförd. Äfven den senare delen af den snart derpå följande duetter: cmellan Manrico och Azucena i fängelset är st ett vackert och fridfullt uttryck. Melo dien till den sång, hvari Azucena skildrar sin moders död, ehuru föga passande till orlen, är i sig sjelf intressant och egendom lig samt fristående från det öfriga. Till hennes. derpå följande vision har utan tvifve! Johans af Leyden tjenat -till förebild, men Azucenas tyckes hållen i en icke maniererad stil. Azucenas romans I Biscaya, som jag sade påminner oa Scherasmns Vid Ga ronnes de gröna stränder i Oberon. Uton mnunkarnes ;miserere förekommer en kör a! dunnör, som törde vara att räkna till det bästa i operan, en annan af zigenare, rätt väl målande deras lif, samt ett par andra a! en snart sagt burlesk effekt. : . Utförandet har varit ganska lyckadt. Åt Leonoras roll har mll Andree genom sitt rena: musikaliska föredrag, sitt goda spel och en Väl nyanserad mimik, äfven under stumma scener, skänkt mycket intresse. Azucenas ansträngande och svåra parti, som utan tvifveltäger i anspråk en stor tragisk förråga, gfves af mill Lublin medsganska erännansvärdt bemödande, och då det är der :örsta roll af mera omfattande art, som blif.. vit. mll Lublin tilldelad, så : blifver det så mycket berömligare att hon fyllt den så :örtjenstfullt som hon gjort, och skulle blifva let ännu mera om mll Lublin försökte utbyta den något för larmoyanta onen emot en mera tragisk. Hr Richard återgifver Man r co på: ett. sätt, som vittnar om att han gjort sig väl reda för rollens fordringar. Har uttrycker all der energi, som situationen tager i anspråk, då Manrico i tredje aktens effektfulla slatscen skall rasa vid den plötsliga anblicken af sin moder på väg till bålet, och sjunger de vackra sångerna i sista akten med ett uttryck af ruanligt vemod. Hr Sandströms goda röst bar i Lunas parti varit af mycken effekt, och hantyckes med hvarje gång alltmera tillvinna sig en prisvärd. moderation och omvårdnad i sitt föredrag. I baletten utmärka sig företrädesvis fruarna Sundberg och Hagberg samt mamsellerna Paulson och Lind. Ibland åtskilliga af hr Ahlgrensson förtjenstfullt målade dekorationer må nämnas månskensstycket i sista akten.