Aftonbladet – 1 juni 1860, sida 3

främmande sändebud, de utländska furstarne, konungens bröder, drottningen o. s. v., alla till häst, samt slutligeu 10 vagnar med hoffruntimmer. — I kyrkan höll Sällands biskop som ordinator ett tal på — latin, gaf konungen derefter en kristlig förmaning, men bad honom tillika vara vid godt mod; rikshofmästaren tog nu först konungens handtjstningggler efter konungaeden, hvarpå ordinatorn ötverlemnade den gyldne smörjelse-dosan åt Skånes biskop, hvilken höll densamma, medan biskopen af Sälland sjelf salvade? konungen med ett kors på handleden och ett annat mellan begge axlarna... Medan församlingen underhölls med en messa, fördes konungen nu in i ett bakom altaret arrangeradt trongemak? för att anlägga konungaskruden; så snart detta skett, intog H. M. ånyo sin stol framför altaret, föll på knä och undfick regalierna. Svärdet öfverräcktes honom af Sällands biskop ensam (biskopen af Fyen fick hålla slidan!) med en tillbörlig förklaring?; konungen tog det och gjorde dermed ?konstmessigt eh väldig sväng i luften åt alla fyra sidor, så att det ljommade?; kronan påsattes: honom af biskopen med riksrådernas biträde; de riksråder, som stodo så långt ifrån, att de ej kunde hålla i kronan, uppmanades af biskopen att dock sträcka armen ut, så långt de kunde; denna ära var deras rättighet, och det låg hög kraft deri?; de öfriga regalierna öfverlemnades åt konungen af biskopen ensam, liksom förut svärdet. Biskopen räckte derefter konungen sin hand (doek ej att kyssas!) och önsk.de honom lycka; de höga herrarne trädde fram att göra sammalunda. (Tiderna hafva sedan dess förändrats!) Efter åtskilliga ytterligare presterliga ceremonier skedde tillbakatåget. Konungen var nu klädd i rödt guldtyg: kronan på hufvudet, spiran i hand, svärdet vid sidan. (Ingen Sprengtporten med något Phögburet?!) Från vallarna och från örlogsfartygen på redden dundrade kanonerna utan uppehåll, trumpeterna och pukorna gjorde sitt bästa, från kyrkorna ringdes med alla klockor. Härolderna utkastade kröningspengar, folket ropade lefve! och slogs. . På Amagertorg var en äreport, genom hvilken konungen skulle rida; då han kom midt i deny visade sig, under instrumenters klang, en engel. hvilken sänkte en förgyld kroha ner öfver bonom. . För öfrigt spelade på samma torg en källa med rödt vin till gratis bruk för them törstigom, och på ett annat håll serverades publiken en hel stekt oxe, fylld med fogel och vildt.. Följande dags afton gafs ett fyrverkeri med 16,000 svärmare och 300 raketer. Fredrik den tredjes kröning var icke mindre högtidlig. Äfven vid detta tillfälle var en äreport på Amagertorg, men något nytt var den förtjusande öfverraskningen af 12 vackra adliga småtärnor, hvilka, klädda i hvita, fotsida klädningar, mottogo konungen vid färden från kyrkan med blomsterkransar och palmer. Ack, hvar hafva dessa söta hvitklädda flickor blifvit af i våra dagar? (Stor sak i palmernal) Christian den femte lät sig kröna och smörja i Fredriksborg, liksom sedan alla hans efterföljare. Smörjelsen förekom denna gång i en liten laska. Alt försiggick knussligt och utan synnerlig ståt.. Publiken fick hvarken kröningspengar eller fyrverkeri, och man knotade högt. Deremot Fredrik den 4 — år 1700 — det var en kung! Före tåget till kyrkan gaf han stor audiens, redan fullt utstyrd i konungakrona och mantel, med spiran i ena handen, ipplet. i den andra; i kyrkan, medan han af biskopen smordes, lade han regalierna ifrån sig på altaret, men återtog dem genast efter smörjningen och satte sjelf kronan igen på sitt hufvud. Prelaterna fingo endast läsa och messa, men det gjorde de bra. Då biskopen skulle smörja konungen på hufvudet, tog H. VM. sjelf peruken af sig; Fredrik d. 4 blef för öfrigt smord äfven på bröstet och öppnade ill den ändan sje!f sin skjorta, såsom åtminstone detta ännu sker. Fredrik d. VI kröntes och salyades i Fredriksborg 1815 tillika med sin drottning. Sedan H. M. blifvit smord och sjelf påsatt sin krona, trädde han fram till sin gerål, och påsatte henne (alltid sjelf!) drottningkronan, hvilken tllhandahölls af öfverkammarherren. Biskoparne fingo åter kisar och nessa, och gjörde det förträffligt. Föröfrigt slef hennes. majestät drottningen af Sällands viskop smord äfven på bröstet, nupp epå bröstety, dervid prelaten yttrade några med atseende derpå lämpliga ord. Ahl de ptesterna, de presternal a. Kapitlet om kröningar är härmed långt från uttömdt. Vi kunde taga en mängd såväl lustiga, som äfven tragiska exempelinom senren från Frankrike, England, Spanien och ndra länder; vi kunde gå vidare och sy:selsätta oss med mer och .mindre beslägtade arer af det allmänna genus: kröning, från Tas:os och Oehlenschlägers skaldekröning till de ordna s. k. majgrefvarnes och de moderna im-magistrarnes, men vi komme då att skrifvå n bok, i stället för ätt göra en konversation. Vi komme då äfven måhända lätt nog från let allvarsamma till det skämtsamma, hvilket i från början icke menat och för hvilket vi ;ckså. tro oss hittills hafva lyckligt aktat Oss. Vi sluta derföre i rättan. tid med bibebållen sälvelse och låta sålunda ändan kröna, verket. 0.0. RIKSDAGEN. Öfverläggningen på riddarhuset lö DRAR ng