Aftonbladet – 1 juni 1860, sida 3

Tag BUSA RHS DILL BR65 BA AAUIRSSETEG SAN STENIEG fot kan ha sett ganska beundransvärda fyrverkerier, ganska imposanta katolska kyrkoscener, ganska brokiga blomsterexpositioner, och sista aktens sista scen i Meyerbeers nyaste opera : Dinorah, men han har icke en id om hvad Å det vill säga när fyrverkeri, blomsterutställning, procession och kyrkogrannlåt förena -Isig till ett, och glorian af ett majestät kommer ytterligare till allt detta och gifver det Isin högre betydelse. i Emellertid är den egendomliga prestigen af en kröningshögtid så stor och dess innehåll så i sanning mäktigt, att ehuru det må anses för något knappast rätt uppskattbart, att kunna derom säga: horum pars (mer och mindre: magnav) fuiv, blifver det dock äfd ven i en någorlunda lyckad beskrifning öfver Jen dylik fest tillräckligt mycket tillöfvers för att skänka nöje och njutning och edifikation åt den, hvilken af oblida Nornor varit dömd till att aldrig sjelf som deltagare eller åsyna J vittne bevista den. Är en sådan beskrifning TI gjord: med talang i det pittoreska och är den utförd, som sig bör, i en ämnet värdig detalj, får den en fördel, hvilken i viss mån ersätter en för hvad man förlorat genom att icke personligen hafva varit med; man erTÅ håller då intrycket af det storartade och präktiga utan att blifva störd, utan att blifva knuffad i en obeskriflig folkträngsel, utan att blifva trampad på liktornarna, utan att sitta och svälta på en läktare, utan att behöfva betala sin sfsta fyrk för ett godt fönster... Man Ånjuter då samma förmån som när man hos Thiers läser Napoleons fältslag, der man är midt i det makalösa skådespelet, hör kulorna dhvissla om sina öron, ser fiendens leder glesna, Åser örnarna rycka fram — bravo, denna kaTÅ vallerischock! bravissimo, detta bajonettanfall! fanfäkta dessa näsvisa granater! — men under alltsammans är fullkomligt lugn för sin perÅson och segrar, utan skråma, endast vid att — vända om bladet! Fördelen i fråga är så mycket mera reell, när det handlar om sådana fall, der man af vissa matematiska orsaker omöjligt skulle kunnat sjelf deltaga i herrligheten. Det bar gifvits kröningar, och alldeles ypperliga kröningar, långt före vår tid — det var sannerligen icke i går de uppfunnos! — och det må betraktas som en stor lycka att nästan alltid en historieskrifvare funnits tillhands för att skildra dem efter naturen, så att kommande slägten ännu kunna njuta godt. deraf genom en uppmärksam lektyr. .Kröningslitteraturen är ganska stor på alla språk, och i det hela taget bögligen pikant. Bland annat hafva vi några förträffliga beskrifningar öfver danska kröningar (naturligen de, som i mycket stå våra svenska. närmast), och det är af ett alldeles eget behag att genomgå desamma just mellan tvenne helt färska och nya kröningar i Nordrelanden. Liksom de äldsta svenska konungar endast blefvo korade och hyllade på Mora Stenar, så inskränkte man sig äfven i Danmark genom flera århundraden till att endast hylla sina majestäter, i Sälland vid det gamla Leire, i Skåne på den sg. k. Libers hög (senare: Sliparebacken). Hårda-Knut anses vara den förste danske furste som lät sig tillika kröna och smörja — omkring 1070 — men detta skedde i England, i Sandwich, genom biskop Eadsiv. Senare lät Svend Estridson sig kröna i Lund, och Waldemar I lät af lutter försigtighet sin sjuårige son Knud krönas i Ringsted år 1170. Ceremonielet var ännu i sin barndom, dock visade sig den lille prinsen i purpurmäntel, sittande i en kunvgsstol, så hög och majestätisk som det var honom möjligt. Efter denna tid kom kröningen mera allmänt i moden; Christoffer III:s kröning i Ribe 1443 utmärkte sig genom en särdeles utvecklad högtidlighet, regalierna buros der ej af rikets råder, utan af fyra hertigar, och 72 herrar utnämndes dervid till riddare (döck ingå teol. doktorer). Konung Fredrik II:s kröning 1559 i Köpenhamn var ståtlig. Pukslagarne buro bruna rockar, gula byxor, baretter af sammet, drabanterna voro iklädda H. M:ts livren, brunt och gult siden; konungen sjelf var till häst, en skön och ansenlig figur; kringt drottningens vagn gingo 8 godsherrar med blottade hufvuden. Hans majestät begaf sig från kyrkan i. krona och mantel, med; spiran i ena banden och svärdet vid sidan; när han kom till slottsplatsen, såg mån 1 luften en flygande drake, som sprutade, raketer och mycken annan kröningseld. Åtskilliga riddare dubbades vid samma högtidliga tillfälle, men elfva, som voro föreslagna till samma ära, bade underdånigst undanbedt sig!! Slikt hände sig för 300 år sedan. År 1596 kröntes Christian IV. En massa främlingar hade anländt till bufvudstaden — hvarest kröningarna nu allmänt försiggingo — och flera dagar förut hade den landsfaderliga styrelsen låtit till alla källare vid de större gatorna utdela Rostockerbier samt hvitt och rödt franskt vin, hvarmed invånarne egde att traktera sina inqvarterade gäster. En. stor mängd furstar hade äfven till högtiden infunnit sig; städerna Rostock och Stralsund hade skickat konungen till present åtskilliga vackra hästar och — kameler?. Kröningen försiggick i Fruekirke, hvars chor för tillfället var klädt med guldtyg och purpursammet; kungastolen, äfvensom de andra i choret framsatta stolar, bade dagarna förut blifvit klädda af en adlig hofdam?, understödd af — hofskräddaren. Processionen till kyrkan var äfventyrligt praktfull. — Först gick en — pukslagare, dundrande på tvenne silfverpukor, hvilka buros framför honom. Derefter kommo 9 trumpetare i gula atlasjackor, röda sammetsbyxor och d:o hattar samt svarta kåpor; de blåste i silfvertrumpeter med rik förgyllning. Nu visade sig hofmarskalken med enskånsk landtdrost vid sin sida, derefter tågade hela adeln, främmande sändebud, riksråder i långa sammetsmantlar, åter en pukslagare och 15 trumpetare, så de båda rikshärolderna; regalierna, burna på sammetshyenden af fyra riksråder, och nu konungen, i drägt af silfvertyg, rikt stickadt med diamanter och guld, och med svart, perlstickad mantel. H. M. red en med NRA RR SR on AN