Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 3

skulle; under sitt envisa fasthällande vid det gamla oskicket, erinras, ehuru förgäfves, om hrad rätt och villighet fordrade, -derom upplysa tillräckligt protokollerna, och ber jag att särskildt få taga fasta på öljande. citat. ur dem. Så yttrade en gammal förtjent krigare, som ännu tillhör vår krets: Jag hyser den öfvertygelse och önskan; att den dag snart måtte randas, då prygelstraffet afskafias.. En anaan representant, äfven officer, förklarade: — — Jag hoppas, att största delen och kanske hela svenska armens befäl önskar, att prygelstraffets utdeande måtte inskränkas så mycket som möjligt, ja, ulldeles bortläggas -skyndsamligen; då kan jag icke andertrycka den öfvertygelsen, att det måtte vara varje befälhafvares skyllighet att söka hos soldasen inplanta den tanke: att prygelstraffet är vanhedrande, ty detta är enda sättet att göra detta straff obehöfligt. Jag sjelf anser äfven detta straff van hedrande,. En tredje uttalade sålunda sin opinion: Jag vill visserligen ogerna förlänga denna diskussion, men måste säga att under de 30 år, som jag tjent i svenska armån, har jag mången gång önskat att prygelstraffet måtte afskaffas. Af alla befattningar jag haft, har den förefallit mig svårast och mest smärtande, från den stund jag blef löjtnant och fick befallning att låta kalla den och den soldaten till undergående. af prygel och tilldess jag blef major, då jag måste öfvervara dessa executioaer. Mången gång påminte jag mig Norrbys ord i pjesen Gustaf Wasa: Jåg är soldat och kan ej bödel ara. Jag önskar afskaffandet af detta straff och skulle förebrå mig om jag ej gifvit denna tanke tillkänna. Jag anser straffet vanhbederligt och tror ej att det verkar till förbättring hos den bestrafrade — En medlem af riddarhuset yttrade under 1840 års riksdag, att han visserligen önskade att prygel straffet skulle försvinna, men att hvad det vanärande i straffet angick, så kunde det ej vara mera vanärande för soldaten att ståi samma förhållande till sitt. befäl, än som tjenaren stod till sin husbonde. Då jag särskildt har mig bekant att detta argument gjorde sig gällande hos många och medverkade i sin mån att motionen föll, synes mig, att hvad som då inom ett-visst parti ansågs som fullkomligt riktigt, nemligen sammanställningen emellan soldaten och tjenoaren, att denna jemförelse borde äfven nu inom samma läger anses på enahanda sätt. Vi komma då alla till den slutsatsen, att när tjenaren genom lag befriades från husagan, borde soldaten samtidigt hafva blifvit befriad från prygelstraffet. Men när nu denna sammanställning framhålles, heter det, att jemförelsen betydligt haltar; -ty, säger man, då tjenaren oftast i husbonden hade både sin anklagare och do mare, behöfver aldrig soldaten frukta att se -dessa i en och samma person förenade. Och dock är just detta fallet; t. ex. då en regementschef ertappar en soldat under något brottsligt förehafvande, så hemställer jag om icke soldaten i denna sin förman både har sin angifvare och domare? En af de anmärkningar mot min motion, som gifvit sig luft, såväl inom, som utom detta rum, har varit den, att prygelstraffets totala försvinnande skulle, om ej undergräfva, dock menligt inverka på den mi litära disciplinen. Är det vältänkbart, m. h., att detta lilla hudstrykningsinstrument, som kallas hasselkäppen, och som nära nog, åtminstone på flera ställen, räknas till ogräset i skogen — att detta lilla spö, afskuret från sin rot eller gren, skulle tillerkännas äran att räknas bland bildningsmedel, och ännu mera att det skulle till någon aldrig så liten del hafva egenskapen att underhålla vid lif den militära andan, hvilken, så föreställer jag mig, har sin rot i känslan för det rätta och i kärleken till äran, men alldeles icke i fruktan för svedan iskinnet Våra lagstiftare hafva nyligen borttagit spöstraffet, emedan de ansågo det rått och grymt. Det lyckades menniskokärleken att, sent omsider, få detta straff utträngdt ur lägen, n, b. då dess användande gällde öfverbevista tjufvar; men såsom korrektionsmedel för hederligt folk qvarstår det ännu i våra krigslagar. Emellan spöstraffet och prygelstraffet finns ingen väsendtlig åtskilnad; båda utgå på hudstrykning och beteckna ofta sin väg med blodviten. Något skäl, hvarföre det sednare straffet fortfarande skall ega sin tillämplighet, inser jag icke, såvida man ej får draga den slutsats, att soldatens natur är helt annorlunda sammansatt än andra syndares. Men, invänder man, emellan spö och prygel förefinns alldeles icke denna nyss förmenta öfverensstämmelse, och gör man således orätt uti att göra några jemförelser. Till bevis för en sådan åsigt andrages bland annat, att då det förstnämnde var ett straff af oftentlig natur, tillhör det andra mera kategorien af husaga eller s. k faderliga varningar. Men nu har ju husagan för fullväxt folk försvunnit; och hvad den mer eller mindre. offentliga tillämpningen af ett straft vidkommer, så hyser jag för min del den öfvertygelsen, att ju hemlighetsfullare en domstol och dess verkställare handla, ju mera får hela uppträdet en anstrykning af inqvisition. När tiooch tremannarådens domar. skulle verkställas, visste ofta inger mera derom än bödeln. 2 Nu vill det sig emellertid ej bättre än att prygelstraffet är, liksom spöstraffet, ett straff af offentlig natur, det kan ej bestridas; samt att den väsendtligaste skillnaden mellan dem består deri; att solda ten i liggande ställning emottager de föreskrifna käpprappen, och att brottslingen, som skulle spöas, upphängdes på en påle och piskades. Det är visserliger sannt, att hvem som det önskade kunde bevittna det sednare; men jag frågar: då prygel utdelas i närvarc af den dömdes kompanikamrater, månne ej denn: publik är tillräcklig för att kalla straffet offentligt: Ett träffande ordspråk säger dessutom: hvad trenne veta, det vet verlden. ö Jag bör här icke förbigå att jag af sakkunnige och allmänt värderade rhilitärer visseriigen bört yttras ati det vore en välgerning om prygelstraffet afskaffades. att det ej hade med militärdisciplin att göra; att det ej bilroge till någon moralisk förbättring, utan kunde med allt skäl betraktas-som en skam för vår militärlagstiftning. Med begärdt och erhålle: samtycke får jag nämna, att då jag ej längesedan i ämnet talade med öfversten grefve Björnstjerna, yttrade har dessa ord: Hvad den snärt till afgörande förekommande motionen om. prygelstraffets afskaffande beträffar, så är jag rätt ledsen öfver att då nödga vara borta. Jag hade eljest skänkt motionen mi röst, och dervid bland annat kunnat tillägga att, under de 25 år jag tjenstgjort som garnisonsoflicer, jag ingen enda gång funnit att prygelstraffet uträttat något godt, men väl tvärtom. Jag bör härtill bifoga ett icke oväsendtligt faktum, det nemligen: att oaktadt en regementschef befinner sig i ekonomiutskottet och der deltagit i ärendets behandling, har har ej funnit skäligt att sluta sig till reservanternas antal, hvilket troligen skett, om ban delat de sednares öfvertygelse om lämpligheten af prygelstraffets bibehållande. : Hur ofta hafva vi ej hört svenskarne benämnas Nordens fransmän, och då verkligen i lynne och beteenden så mycken likhet finns mellan dessa vationer, är det värdt att behjerta hvad redan Carl IX sade om sina franska soldater, och tillämpa det på våra svenska, nemligen att de äro ett käckt folk. som böra behandlas med godhet, icke med hugg och slag. : Hvad som borde sättas i käppens ställe är sanners ligen ingen sfinxgåta att lösa. Redan för flera hundrade år tillbaka visste man understundom att använda korrfektionsmedel, som skulle gjort heder åt vårt tidehvarf. Man lofordar de s. k. hedersdomstolarne i främmande länder, under önskan att de hos oss måtte införas. Sker så, måtte de då ej endast gälla befäl, utan jemväl trupp; fruktan för detta vädjande. till den allmänna -meningen. bland kamraternå vore mången gång ett säkert sätt att uppväcka den iden simpla krigarens bröst domnade hederskänslan. Vi veta att redah under Eric XIV var detta vad brukligt; och att blifva dömd af sina kamrater ansågs redan då som ett lämpligt straff. Saint är att denna domstol var andast tillfinnandes under krioct;A PURE AE ND