Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 3

(Insändt ) Ytterligare några småsaker, som röra statens läkare: I Aftonbladet n:r 111 för den 12 Maj har en värd vän och embetsbroder X, lemnat nå gra bidrag till historien om den gränslösa småaktighet, hvarmed staten i alla tider behandlat och ännu i.många fall behandlar lä karnes I sammanhang härmed. torde äfver följande väl. kända omständigheter förtjena ati något närmare skärskådas. Ingen, som aldrig så litet tagit reda på hithörande förhållanden, kan neka, attsundhetskollegii embetsverksamhet är lika ansvarsfull och -lika omfattande som trots något af rikets ;friga kollegiers, och dertill förutsätter högre genskaplig bildning. Att göron ålen derstädes på sednare tiderna ökats så betydligt, att dess edamöter verkligen äro lika, om ej mer upp:agna än de andra kollegiernas, derom: vittna land annat sundhetskollegii årsberättelser. Finnes då något enda rimligt skäl dertill, att letta kollegium skall i rang och anseende stå ;fter de öfriga, dess chef ensam bland kollegiipresidenterna erhålla den anspråkslösa titeln ordförande, som i vårt titelsjuka land icke dagligt tilltal kan begagnas, utan måste substitueras af någon för embetet fremmande, men mer klingande; såsom archiater, generaldirekör e..d.; eller att samme chef, såväl som kolegii öfriga ledamöter, derjemte måste åtnöjas med ett par tusen riksdaler mindre i lön och ned lägre pension än deras vederlikars i anira verk? . Då ranger, ehuru i och för sig sjelf en af le allra minsta småsaker, ändock har en viss setydelse såsom en gradmätars på den vigt nan på samhällets höjder tillägger ett embete och dess innehafvare, så kan det vara eget att erfara, att generaldirektören. öfver sjukvårdsanstalterna i riket, som gifvetvis alltid är en af landets utmärktaste läkare, ännu i 1851 års resereglemente är uppförd blott i 5:te klassen eller lika med öfverstelöjtnanter, men generaldirektören öfver fängelserna i 3:e klassen eller lika med landshöfdingar och generaltnajorer; likaså lifmedici (i 1827 års resereglemente) i 7:de klassen lika med kaptener, men kammarjunkare i 6::e lika med majorer. — Att en tifmedici-befattning är en af de allra vigtigaste och ansvarsfullaste inom hela hofstaten och knappast mindre: vigtig än — öfverbof stallmästarens och öfverhofjägmästarens; kan vä) icke bestridas. Hvad kammarjunkaresysslan beträffar, så lemna vi. dess vigt och betydelse nu i sitt värde. I fråga om rangen kan det tyckas som fältläkarekårens medlemmar på sednare tider blifvit mer gynnade; i fall en högre gradbeteckning på epåletterna, utan den allra ringaste fördel. derjemte (ty löneförhöjningen vid förra riksdagen var åtminstone icke höga vederbörandes förtjenst) vore något så särdeles att glädja sig åt. I afseende på arfvoden och pensioner äro militärläkarne ännu i alldeles samma kategorier som förr; regementsläkaren får ännu blott kaptenspens.on ur armåens pensionskassa, och förste bataljonsläkaren, ehuru numera bärande kaptens gradbeteckning, blott underlöjtnants. Kan någon föreställa sig, att en stjerna mer eller mindre på epåletterna, utan någon motsvarande reel fördel, har något värde för fullväxta män, så måste man antingen anse läkarne samt och synnerligen för narrar, eller ock: är meningen att dertil! göra dem. . Det sednare, hoppas vi, torde dock icke lyckas. Må man för öfrigt gifva läkarne hvilken rang som behagas; detta är dock alltid, som sagdt var, likgiltigt, så mycket mera, som ingen förordning i verlden kan hindra dem att stå högt på bildningens och kunskapernas rangordning. Men hvad som icke är lixgiltigt är den förföljelsear da, som ofta visat sig mot läkarekiren eller dess enskilda medlemmar. Härpå några exempel. Då krigsbefälets fullmäktige på 1830-talet uppgjorde en ny anordning af de till regementena anslagna boställen m. m., indrogos, utan regementsläkarnes hörande, deras boställen, men bestämåes iet oaktadt deras löneroch pensioner 100 rd: bko lägre än för kaptensgraden — hvartill dc 41å hörde — på grund deraf att läkaren kan lefva af sin praktiko. Denna orättvisa har lock sedermera blifvit godtgjord. På san ma sätt behagade civilstatens fullmäktige vid 1832 års sammankomst alldeles godtyckligt nedflyttz provineialläkarne från 3:e till 4:e pensions klassen, utan att ännu i denna stund ändring häri kunnat vinnas; förslag derom -hvilar till 1862 års sammanträde. Deraf att läkarre hafva mindre löner än andra tjenstemän synes böra följa, att åtminstone deras extra arbeten borde betalas så! mycket bättre e.ler åtminstone lika väl som de sednares. På sambällets höjder råder dock :n alldeles motsatt åsigt. Efter nya. expediionstaxans utfärdande förfrågade sig någon läkare, om icke äfven de finge räkna sig dent samma tillgodo i afseende på besigtningsbetyg it rekryter, legda beväringskarlar c., helst dessa besigtningar äro förenade med både nöda och obehag, och ersättningen derför. i ett myntslag som-numera ej finnes i rörelseny så ringa, att många läkare hellre eftetskänka lösen än upptaga en knapp och dyrvar tid med att växla pe: gar. Svaret härpå blef, att taxan ej finge tillämpas af läkarne. atan att de borde åtröjas med den ersättning. som redan för 45 år sedan var alltför ringa. Till slut några ord om det onödiga beedisandet af attester, hvilket man ålagt läkarne och hvilken föreskrift visar ett misstroende till läkarnes hede skänsla, som för dem måst. kännas ganska sårande.; Hvärken af presten ller domaren fordras något beedigande af deras embetsutlåtanden; men läkarens uppgift ifven om den aldrig så lätt kan kontrolleras, såsom då frågan är om en. rekryts eller leg okarls duglighet till krigstjenst, en arrestants arbetsförfnåga eller dylikt tages ej för god, såvida läkaren ej sätter sin själs salighet i pant för sanningen deraf. Maånne det ej härvidlag vore nog med de höga viteoch straffbestämmelserna? ones