Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 3

1) Uppenbar kyrkoplikt. Detta stratt, som fanns stadgadt såsom ett appendix till straffen för stölder, förbrytelser mot anförvandter, förseelser mot kyrkan 2. 8. V., upphäfdes genom nyssnämnde kungliga för ordning, utan att något annat sattes i stället. Detta ir: det mest bevisande af de anförda exemplen, emean till exempel kyrkoplikten för sådana förseelser, som oljud i kyrka, nattvardsgång utan skriftermål. m m. dyl, var det enda egentliga straff, som följde på förseelsen och, enligt den rådande allmänna föreställningen, af en vanärande beskaffenhet, då för öf igt endast funnos stadgade obetydliga penningeböter, hvilka oförändtadt qvarstå, utan någon förhöjning i stället för kyrkoplikten. De flestaaf oss här närvarande hafva säkerligen ej glömt de långa och lifliga diskussionerna rörande kyrkopliktens borttagande, och huru derunder kyrkans män protesterade af alla krafter mot ett sådant beslut, ja med samma nit, som de örut hade stridt för prygelstraffets bibehållande, örmenande, att om kyrkoplikten försvann, skulle ett sådant steg framkalla mycken oreda och förargelse. Men den allmänna opinionen var starkare än de kortsyntes motstånd; den förhatliga kyrkoplikten utgick ur vår lag, der den alltför länge sutit, ej olik en smutsfläck, af råheten stänkt på en bildstod af rättvisan. Låtom oss; endast i förbigående, kasta: en blick in uti vår militärlagstiftningshistoria. Gatuloppsstraffet för militärer afskaffades genom kongl. cirkuläret den 26 November 1812. Det utbyttes visserligen mot prygel; men äfven detta straff fanns förut tillika med det förra. 1798 års krigsartiklar, yttrade hr Mannerskantz under 1840: års riksdag, om ock ej skrifna med blod som Drakos lagar, äro dock nära nog lika grymma som dessa; om hängning eller halshuggning, om spö eller gatulopp talar mest hvartannat stycke. Till deras ursäkt måste dock ihågkommas, att när de utfärdades, bestod en stor del af armån, nemligen nästan hela den värfvade, af ett från alla trakter af landet hopskrapadt afskum; de, som nu fylla korrektionshus och arbetskårer, stodo då i dess leder. Nära samma förhållande egde ännu rum 1812; och det var väl derföre som K. M:t, när rikets ständer detta år till honom afgåfvo sitt samtycke till det förslag om en allmän utskrifnings åtagande, som till dem hade blifvit framstäldt, .och dervid nära som ett vilkor läto detta sitt samtycke åtföljas af. den önskan, att K. M:t täcktes genom bestämd lag föreskrifva, att beväringsmanskapet ej, i och för fel i tjensten eller utan föregången laglig dom, må kunna bestraffas med nösliga eller kroppsstraff. af hvad beskaffenhet som helst, och ej umderkastas andra militäriska bestraffningar än arrest, korrektion och dödsstraff — då icke till denna önskan kunde lemna sitt nådiga bifall; ty det hade varit svårt att stifta särskild lag för beväringskarl, som för samma sak skulle gå att strida i samma led med den värfvade soldaten. Men för det den värfvade härens sammansättning då var sådan, att, för dess skull, äfven den bättre soldaten måste underkastas möjligheten af en mycket för hård, ja för grym behandling, följer deraf alldeles icke, att ännu samma förhållande eger rum; ty de strängare vilkoren för antagandet hafva nu redan sedan längre tid bestått; de soldaten erbjudna förmånerna hafva derunder blifvit vida större, behandlingen vida mildare än förr; derigenom äro lederna vordna mera sofrade från oduglingar och vanartingar och deremot mera fyllda med godt och ordentligt folk; och jag känner kårer, som äro. nästan uteslutande sammansatta af sådant. Säkert skulle det vara ännu bättre, blott de tvenne orden kapitulation och prygel kunde helt och hållet strykas bort ur den svenska militärnomenklaturen, ty det låder smutsfläckar fast, sedan gemmalt, vid båda dessa ord. Det är sannt, att många fel inom alla dessa kårer, huru de än må vara sammansatta, dagligen begås, och allt framgent skall så ske, men att fela är menskligt, och det kan derföre aldrig förekommas. Felen måste dessutom inom militären alltid blifva talrikare; ty der förbuden äro mångfaldigade, blifva öfverträdelserna det naturligt vis också. Att hvar som helst, och huru de ock visa sig, minska dessa sednare så mycket som möjligt, blir alltid hvarje lagstiftares bufvudsyfte; om målet äro alla ense, men om sättet att vinna det äro tankarna deremot vidt åtskilda. Sedan fordom har man länge utgifvit — afskräeka och bestraffa — vara det enda sättet; sednare liberalare åsigter sätta förekomma och förbättra i stället. — — Äfven detta ohyggliga gamla hade sina försvarare; många då herrskande exercisoch tjenstepedanter. trodde ingen exercis möjlig, utan att profossen skulle vara tillstädes med spöknipporna — ingen disciplin, utan. gatloppens undergörande kraft skulle vidmakthålla den; påstodo dessutom, att det gjorde värf-å vade soldaten godt att svälta, han skulle derigenom bättre uthärda krigets strapatser; och att, om han som en trashank stundom vandrade utåt landsbyg den, så kom han ju en annan gång så mycket grannare dit, då han som värfvare skulle söka locka de enfaldige, som kunde låta narra sig af fåfängligt prål. Allt detta är nu förändradt; men den spådda faran har icke visat sig, utan tvärtom i stället allt godt deraf härflutit. Svenska värfvade armea är vorden bättre, icke sämre. Månne ej samma lyckliga resultat skulle visa sig, om vi ginge ännu ett steg längre och nu alldeles afskaffade prygel, så väl som år. 1812 spö och gatlopp; månne iocke de, som i dag ifra för det förra straffets fortfarande, nödvändiga bibehållande, skulle blifva lika olyckliga pro: feter, som de, hvilka fordomdags af alla krafter ta lade emot de, sednares utstrykande ur våra krigslagar? Jag har nu ådagalagt ihåligheten hos den med så mycken tvärsäkerhet och tillförsigt åberopade frasen: att då man yrkar en förändring i det be stående, bör man äfven föreslå hvad som bör komma i det klandrades ställe; jag har vidare antydt, huru man redan för 20 år tillbaka och på välgrun-dade skäl fordrade prygelstraffets försvinnande. Det ville då ej lyckas; men man fann likväl rädligast att så mycket gifva med sig eller frångå slentrianen, att icke, som förr, med förnämt förakt bortvisa frågan, utan i stället inregistrera henne bland dem, som den närmaste framtiden skulle på ettnöjaktigt sätt lösa. x . Några af de argumenter, som år 1840: gjorde sig gällande. och bidrogo att göra prygelstraffets afskaffande till en framtidsfråga, må här framhållas, såsom bidragande att teckna andan hos den riddarhusmajoritet, hvilken icke fann det under sin värdighet att offentligen framträda som käppväldets målsman. Så framhölls: att nör Fredrik Wilhelm III ville humanisera strafflagarna i sin armå, och åt en komite af erfarna. generaler. uppdragit författandet af reformförslaget; befanns bland dessa en gammal utmärkt och tapper krigare, som upptjent sig från musköten och nu var goleralguvtrnr i Schlesien. Då turen kom till honom att i konungens närvaro definitivt rösta, sede han: Prygel! Eders Majestät! deraf har jag först mycket erhållit, sedan mycket utdelt — det har alltid förträffligen bekommit. Vidare: Romerska soldater, som eröfrade verlden, stodo under prygel. Centurionens kommandostaf var en vinranka, den han flitigt brukade. Fredrik den Stores soldater pryglades strängt och engelska matroser daggas. , Vill någon påstå att alla dessa under kroppsaga stående män så länge, så ofta och så ärorikt kunnat segra, om denna aga hos dem utplånat hederskänslan? Emot de argumenter, som hemtats utur preussiska. arm6ns segrar 1812, 13, 14. och 15, -ställer jag sjuåriga kriget, då prygelköppen. som högst florerade i de preussiska lederna, och synnerligast. den oförgätliga bataljen vid: Rossbach, hfilken -de under denna disciplin stående preussarne vunno öfver en arm, i hvilken icke en enda: käpp förefanns; nemligen den franska 0. S. V. Det kan väl tagas för alldeles gifvet, att detta argumentationssätt väckte på sin tid mycket bifall inom detta hus, ja, lika säkert — som att det, begagnadt i våra dagar, skulle framkalla en motsatt verkan, tack vare en stigande upplysning.