Aftonbladet – 31 maj 1860, sida 3

uu atven tframtrader, Ior att, så Bodl Jag fOrnfar. söka till vederläggning upptaga de väsendtligaste anmärkningar berörde motion framkallat så inom son utom riddarhuset. Eget och betecknande är förhållandet, att all: dessa mig delgifna anmärkningar blifvit uttalade a! endera i tjenst befintliga eller ock afskedade militärer; jag bör likväl skynda att göra det tillägg, att äfven inom dessa . tvenne klasser-af aktade medborgare flertalet af dem jag vändt mig till; för att be: gära upplysningar, delat min åsigt. Innan jag väckte motionen, talade jag i ämnet med åtskilliga vårt lands skarpsinnigaste domare, och hvilka alla med er mun öfverensstämde deruti, att prygelstraffet bord utdömas, såsom till sin natur eller egenskap af förbättringsmedel fiendtligt till derättsprinciper, som nu gjort och alltjemt fortfara att göra sig gällande. Jag gör mig en särdeles heder af att särskildt anföra följande rader ur ett nyligen bekommet bref, skrif. vet af en man, den der på vårt lagväsende utöfvat det största inflytande och inom lagskipningens gebit länge hos oss varit erkänd såsom en auktoritet al första ordningen: Det gjorde mig — skrifver har — en särdeles glädje, att i tidningarne få läsa herr grefvens motion vid riksdagens början, om prygelstraffets afskaffande. Allt som kan sägas till skäl för sakens framgång har hr grefven sagt på ett, efter mitt omdöme, klart och öfvertygande sätt; och när nu lagutskottet lagt sin tunga hand i den rätta sidans vågskål, borde, det ejkunna betviflas, att denna sida skall behålla öfvervigten. . I sjelfva sin princip har saken längesedan blifvit erkänd, dels uti det förslag till förnyade krigsartiklar för armen och flottorna, som var utarbetadt -redan 1811 och som omtalas i kungliga brefvet. af den 21 Mars samma år (Backmans lagsamling, 2 delen, pag. 200), och dels genom hvad detta bref innehåller om nationalbeväringen på Gotland, för hvars upprättande det utgjorde ett bestämdt vilkor, att manskapet ej skulle vara underkastadt några skymfande bestraffningar. Bifallet härtill var en af de första åtgärder, -med hvilka Carl Johan inträdde i riksstyrelsen, och om han sedermera ej tilltrodde sig att taga steget fullt ut, omgifven, som han var, af de gamla slentrianernas målsmän, kan det likväl ej nekas, att han städse sökte hos krigaren inplanta och göra gällande hederskänslan och vördnaden,ickeför käppen, utan förlagarne. Också var det han, som här i landet upplyfte krigarståndet från den råhet, det öfversitteri och det förakt för andra samhällsklasser, särdeles de lägre, som fordom, efter hvad gammalt folk ganska väl minnes, så stötande utmärkte detta stånd, till den punkt af bildning, af sann medborgerlighet och af aktning för allas rätt och menniskovärde, hvarpå det för närvarande befinner sig. Det skulle storligen förundra mig, om svenska krigsbefaälet i allmänhet ännu i dag funne sig värdigt att taga käppen till medhjelpare i disciplinens, hos vårt folk visst icke svåra upprätthållande. Sedan de grymma och afskyvärda bestraffningarne af spö och ris ändtligen måst, efter en seg, femtioårig strid, falla för tidens åverkan och civilisationens framsteg; sedan den skymfliga, Guds hus vanhelgande, uppenbara kyrkoplikten ej längre kunnat af dess anhängare värjas;. och sedan äfven den förhatliga. husagan i det rärmaste försvunnit ur våra legostadgar, böra ej många dagar och kunna ej många år gå förbi, innan det för hvarje ädelt sinne vedervärdiga prygelstraffet också genom lag offentligen aflyses. Snart har ett halft sekel förflutit sedan frågan derom först väcktes (1811). De betänkligheter, som då tillbakahöllo en förståndig åtgärd, äro långt före detta utplånade hos hvarje klok menniska, — — — 7 När jag här afgaf den motion, hvarom nu är fråga, framkastade en värd ledamot ett påstående, som jag sedermera af andra hört flitigt upprepas, under : förklaring, att det hade karakteren af ett axiom. Detta påstående var följande: att då man yrkar en förändring i det bestående, bör man äfven föreslå hvad som bör komma i det klandrades ställe,. -Såsom sköld, för att mottaga det åt motionären i denna fras riktade hugget, anhåller jag att få återupprepa följande ord ur mitt anförande: då jag nu, liksom så mången annan, fördömer och utdömer prygelstraffet, sker det, emedan min rättskänsla ålägger mig denna handling och emedan jag anser straffet hederskränkande för den, som dömes, och sårande för den, som dömer, ehuru jag gerna erkänner min oförmåga att uppgifva ett lämpligare straff, öfverlemnande det arbetet åt såra rättslärdes. Denna strof ur min motion intygar åtminstone, att jag ej tillhör dem, som anse sig pligtskyldiga att finna sig belåtna med allt, äfven det sämsta, så snart mån ej känner sig utrustad att åvägabringa en af behofvet högeligen påkallad förändring af det, som är rådande, och att jag, i så fall, funnit det bättre att vädja till andras bepröfvade krafter än att förblifva helt och hållet passiv. Dock låtom oss, mina herrar, se till huru med det ifrågavarande påståendet sig rätteligen förhåller, eller att man ej bör utmönstra något, förrän man har något bättre i beredskap att bjuda på. Min öfvertygelse är, att, om denna åsigt underkastas em närmare analys, premisser och konklusion befinnas stå i ett mindre analogt förhållande till hvarandra, åtminstone för att döma af en mängd faktiska förhållanden. Jag hemställer till en och hvar på detta rum; om det ej händt honom mer än en gång, att han funnit en sak så bristfällig eller på sin plats så olämplig, ja rakt panvändbar, att bruket af densamma verkät mera ondt än godt, och att han sålunda haft allt skäl i verlden att utmönstra det otjenliga, änskönt han likväl kännt sig sjelf oförmögen eller ej ega behörig insigt och erfarenhet att sätta något ändamålsenligare i stället? Om det ej händt honom, att han funnit aftagna principer, fastställda stadgar och författningar så ofullständiga och haltande; att de mera ledt ifrån än till det eg målet och 8åledes gifvit honom full rätt att här påyrka en förändring, utan att derföre sjelf behöfva vara så qva-Å lificerad, att kunna uppgifva huru denna förändring lämpligast borde ske? Exempel, till stöd för hvad jag här yttrat, ligga nära till hands. En husegare finner grunden, på hvilken hans byggnad står, plötsligen försvagad, så,att han har all anledning-hefara husets fall. Omtankan för eget och andras väl uppmanar honom att . rifva bostaden; men icke förutsätter denna skyldiga uppmärksamhet mot sig sjelf och det samhälle han tillhör, att han ej bör företaga rifningen förrän han ser sig istånd att med. detsamma kunna förstärka grunden: och på densamma : uppföra ett nytt hus? Utsträcker jag liknelsen och tillämpar den på mera allmänna förhållanden, så se vi ju understundom kommunalstyrelsen i,städerna döma ut hela husrader, hvarigenom icke blott framkallas en skönare och friare utsigt, utan jemväl ett sundare klimat. Och efter nu här endast är fråga omsenslagstiftningsåtgärd, låtom oss, mina herrar, gå in på brottmålslagstiftningens gebit och efterse om man alltid inom detsamma. gått så försigtigt fram;: att ingenting här blifvit utgallradt, utan att man haft till hands någo endera blott förmenadt eller ock i sjelfva verket påtagligt bättre, för att dermed fylla det genom åtgärden framkallade tomrummet: Då jag finner ätt det betänkande, som nu är föremål för adelns behandling, är åtföljdt af en reservation, uti Hvilken en högkyrkans mån instämt, så är det måhända i sin ördnivg att först framleta ett och annat litet drag ur kyrkans häfder, hvilka mer än några andra förete bevis, att då det varit fråga om samhällets befrielse ur det verldsliga förtrycket: tjettrar, så hafva de sig sjelfve s. k. Kristi tjenare varit de, som ifrigast motarbetat och förhindrat reformens framgång och. till och med i sin mån bidragit att kasta sten på börda eller göra tillståndet änn odrägligare. Så är kändt, att en det heliga ordets för kunnare, biskopen Johan Henricus, årifven förmodliger dertill af sitt fromma nit, i samråd med em4tysk äfventyrare uttänkte och sedermera införde det i Sverge begagnade spiktunnestraffet. Det ausågs helt säkert på sin tid såsom ganska ändamålsenligt och