Aftonbladet – 25 maj 1860, sida 3

Eröningsbalen. (Skildrad af danska Dagbladets korrespondent.) Man var bjuden till kl. Y,9, och när jag undantager det värdefulla tillkännagifvandet om där och hvar supån serverades, var detta det enda i inbjudningens lydelse som intresserade mig; ty att presenterade, damer skulle nyttja hvita galadrägter med släp, blommor i håret samt guld och juveler här och der, äfvensom att icke presenterade damer skulle nyttja hvita klädningar utan hKofärmar och utan släp var ju icke angeläget för mig att blifva underrättad om, när jag hvärkea hade presenterade eller, icke presenterade damer att sörja för, och meddelandet, att herrarne skulle nyttja galauniformer med bandet ofvanpå fracken och hvita inexpressibler, derest de icke hade andre, gaf mig blott anledning att ånyo med saknad tänka på de herrliga hvita uppslag och röda reverer, hvaraf ett eiler par exemplar ännu finnas qvar, hvilka kl. 12 hvarje nyårsdag passera öfver Höibroplads för att göra H. Maj:t konungen sin uppvaktning såsom ett af forntidens stolta minnen. Hr Redaktör! Jag: ville gerna ha -presenterat mig vid hofvet i en Dagbladet värdig utstyrsel, och jag riktade fördenskull alla mina ansträngningar åt att skaffa mig ett lysande ekipage, bakpå hvilket jag kunde ställa upp två tillpyntade hejdukar. Men de ryska, franska; preussiska, österrikiska, holländska, belgiska och nassauiska Utomordentlige hade haft samma lust att representera sina suveräner på värdigt sätt och hade -lagt permanent embargo på hyrvagnar, hyrhästar och -hyr-Lassar: Jag måste således ärligt bekänna att jag gick till fots, men detta gick också för sig alldeles förträffligt. Gatorna hvimlade af galauniförmer, och jag tror bestämdt att mer än hälften af de permissioner, hvilka samtidigt med mina af sina respektive egare fördes öfver Norrbro, voro hvita med guldreverer, Emellertid: vill jag icke neka, att det varen tortyr, som gaf mig en föreställ: ning om de gamles-eldprof, att gå i tunn: balskor öfver Stockholms, med de mest förtvifladt små runda pepparnötter belagda gator. Jag utstod dock mitt pepparnötsprof som en hjelte, om än icke utan en och annan grimas: