Aftonbladet – 25 maj 1860, sida 2

framstående, utmärkt älskvärd, och vore Jag en man, skulle jag icke önska mig ett bättre mönster. Hastigt afbrytande det fatala ämn:t, fortfor hon: : Sedan man nu slagit resan till Selve ur hågen, anser jag det passande att låta min tant, som väntar oss, få veta af -vår förändrade plan. Med er tillåtelse går jag in och skrifver till henne om saken. Utan ett afvakta sin svärmors svar, sväfvade fru de Luseourt ut ur salongen och slog igen dörren med barnslig häftighet. En dam, för att icke säga en qvinna, försvarar in uti bleka döden sina nycker, då deremot känslorna emellanåt få åtn ja sig med ett nog lamt försvar; hon rättar sig härvidlag blott efier tidens ton, som tolererar kärleken, men hyllar kaprisen Markisinnan, som i grund och botten kände den qvinliga organismens mest mikroskopiska herlighete ränte en oväntad fröjd, då hon såg sin vack:.ovärdotters förargelse utbryta i öppen dags Hyste hon en gnista verklig kärlektill denn? orostiftare, tänkte hon, så teg hon när man talade om honom; ty hade bon något att förebrå sig, så vore hon undfalla de och hennes språk icke så utmanande; bon är tvär, således är hon dygdig. 5 I detta ögonblick, då den gamla andäktiga markisinnan laborerade ihop denna sentens, som blott en väckt kunde tilltro sig utan att vara oartig mot dygden, öppnades salongsdörren, och kammartjenaren anmälde: Vicomt de Choisyl VI. Lejonet närmade sig med en min af intresserad -kompläsans, som var oefterhärralig. Hans glatta fysionomi förrådde intet af den bedragna väntan han kände inom sig, då han, som hoppats på ett afgörande tåte å töte med den unga — såg sig tvungen till ett opåräknadt med den gamla frun. Markisinnan deremot inspirerades ö onblickligen vid åsynen af denne man, som hon med rätta ansåg för