Aftonbladet – 25 maj 1860, sida 2

STOCKHOLM den 25 Maj. Under debatterna rörande religionsfribetsfrågan har åberopandet af andra protestantiska länders exempel alltid varit mycket generande för dem, som förordat upprätthållande af det statskyrkliga tvånget i så stor utsträckning som det kan låta sig göra. Synnerligen besvärande är hänvisningen till Danmark och Norge, hvilka länders befolkning är med vårt folk beslägtad och står detsamma nära i skaplynne och andlig kultur. Det är också onekligen litet förargligt för den religiösa intoleransens försvarare hos: oss att litet emellan erinras derom; att Norge i 16 år varit i åtnjutande af just den grad af religionsfrihet, som af religionsfrihetens vänner i vårt land under en följd af år blifvit påyrkad, och att i Danmark sedan 11 år religionsfrihetens princip blifvit tillämpad i ännu långt större utsträckning, utan att detta baft annat än goda följder både för stat och kyrka och utan att något verkligt mehn deraf uppkommit. Man såg derföre också detvenne af konungens rådgifvare, hvilka under de senaste. förhandlingarne i ämnet på riddarhusct uppträdde till försvar för det illiberala kungliga förslaget och emot de i humanitetens. 1: den fria forskningens och yttranderättens irtresse af utskottet i detsamma gjorda modifika tionerna, finna det lämpligt och behöfligt att framkomma med någonting, som kunde varal nedsättande och förklenligt för religionsfrihe-! ten i Danmark och Norge. Det sätt, hvarpåj: detta skedde; var mycket karakteristiskt. . Ecklesiastikministern grefve Henning Hamilton: tog på sin del att expediera Danmark. Han berättade nerligen, huruledes han låtit si förtäljas, att en dansk prest kommit öfver til: Skåne midt på en söndagsförmiddag, och at: han, på tillfrågan, huru han kunde vara bort: ifrån sin kyrka vid denna tid, skulle ha svarat, att dermed hade det ingen nöd numers. ty det vore nästan säkert att ingen komm: till kyrkan, och för den händelse att någo: (komme, så hade han lemnat en predikan å! klockaren, som kunde -uppläsa densamma. Såsom fabelns sens moral lät hr grefven framlysa den satsen, att religionsfriheten haft den följd i Danmark, att ingen der mera frågar efter kyrkan och religionsöfningarne. Hvarjc talare, som uti en parlamentarisk församling i en vigtig Jagstiftningsfråga uppdukade så-1 som argument endylik eländig käringsaga. skulle. göra sig skyldig till någonting opas-j sande; men då det är en kultusminister, som med dylika ?fakta? vill belysa förhållandenz i ett land, som ligger oss tillräckligt nära för: att icke vara oss alldeles obekant, då är det i sanning höjden af parlamentarisk oskickligket. Äfven om man skulle supponera, attl: hela denna anekdot hade något slags grund. äfven om en dansk prest någonsin hade yti-1 rat något sådant och icke gjort det med ironi, hvarför danskarne som bekant ofta äro böjda, hvad -kan väl berättiga att anse ett dylikt anonymt och apokryfiskt yttrande såsom nå-Å got vittnesbörd om tillståndet i Danmark? Hvad skulle vi säga, om det fölle någon dansk minister in att åberopa ett enstaka ytrande af någon svensk prest, t. ex. af prosten Runsten eller kyrkoherden Ternström, och vilja deri se ett uttryck icke blott af svenska presterskapets uppfattning, utan af stämningen och tillståndet i Sverge, och tillika vilja med ett sådant argument inverka på en vigtig dansk lagstiftningsfråga? Hvarken från Danmark eller Norge har offentligen försports den ringaste klagan, den minsta missbelåtenhet med religionsfriheten; de gagneliga följder densamma haft både för stillande af separatistiska rörelser och för utveckling af lif och religiobitet, inom folkkyrkan i Danmark och statskyrkan i Norge, det. har vid flera tillfällen blifvit Vitsordadt, bland annat vid det skan dinaviska kyrkomöte, som hölls i Köpenhamn 1857: Der uppställdes den frågan, hu uvida man i Norge och Danmark hade något skäl till missnöje med re!igionsfriheten och om någon önskade det gamla religionstvånget återinfördt. Denna fråga besvarades med enhälligt nej, särskildt af dei mötet deltagande 48norrmän. och särskildt af de 362 danska deltagarne (de flesta prester och teologer). Mötets president uppfattade resultatet sålunda: Från alla norrmän ett nej, från alla danskar ett nej, från lärda och lekmän ett nej, ett vigtigt och fulltonande nej! Sådana fakta torde ha något mera vittnesgiltighet än grefve Hamiltons apokryfiska presthistoria. : ; Justitiestatsministern friherre De Geer tog Norge på sin lott. Han ville bevisa, att religionsfriheten i Norge icke vore så särdeles stor, någonting som vi i parentes icke hört några andra påstå än de, hvilka i likhet med friherre De Geer anse Sverge vara tjent med tt långt mindre mått af samma frihet, Han framhöll de stadganden i norska grundlagen, som göra den evangeliska kyrkan till statskyrka, till hvilken konungen och rikets embetsmän måste bekänna sig; ham visade att norska dissenterlagen icke omfattade andra än kristna dissenters, samt omtalade slutligen, att personer blifvit sakfällda, som icke ställt sig norska dissenterlagens bestämmelser till efterrättelse. Detta allt skulle tagit sig ganska väl at såsom argumenter från den sidan, der man yrkade, a t vi utan ringaste mehn och fara kunde gå åtminstone lika långt som Norge i detta fall; men då det af friherre De Geer användes såsom skäl för att man hos oss skulle antaga en. lag, som i liberalitet betydligt står efter framstående, utmärkt älskvärd, och vore Jag en man, skulle jag icke önska mig ett bättre mönster. Pe 0 RA NOPE FÖRE. LADES LP SARE JE PR HUSSE I FRASEN SNES AEA 2