Aftonbladet – 24 maj 1860, sida 3

krönivgen. Alla goda och trogna undersåter hoppas för öfrigt att han till rättesnöre för sin framtida verksamhet tagit ett större och framför allt ett manligare mönster. Någon af de stora Carlarne naturligtvis. Vi älska att i vår fantasi utmåla honom, smyckad med den niondes kraft, den tiondes mod, den elftes sparsamhet, den tolftes dygd och enkelbet, den trettondes godmodignet och den fjortondes lycka — och vi skola på detta sätt ega fördelen att styras af en konung, till hvilken få länder skola ega att framvisa-en like. Bland all annan prakt, som kröningen erbjudit oss, och till hvilken de flesta länder och verldsdelar fått skatta med sina dyrbaraste produkter eller dyraste embetsmän, fanns äfven en ingenting mindre än färglös representant af den verldsdel, som ännu till stor del är ohunnen af civilisationens lycka — eller olycka —, en skinande, kolsvart son af det brända Afrika, af elefanternas och pyramidernas hemland. Denne solens son, med sitt svarta, glänsande ullbufvud, gjorde en besynnerlig effekt uti processionen näst efter drottningens vagn; och ban lärer sköta den ganska vigtiga posten af kunglig verklig hofpipstoppare, om man får tro hvad ryktet säger. Snarare skulle jag tro att han är hof-cigarr-knopp-afskärare, ty pipor lära icke mycket brukas å högre ort. Afver i drottning Christinas kröningståg fanns en sådan hvithetens antipod, och det torde vara det egentliga skälet hvarföre denne nye Badin blifvit anställd vid vårt hof, som väl ändå är temligen vidt skildt från Gustaf III:s. Ryktena om en ministerkris, hvilka helt och hållet förstummats under någon tid, hafva ånyo dykt upp, sedan det blifvit allom bekant att hans excellens utrikesministern icke bättre tog spiran om händer uti kyrkan än att knappen gick utaf, och att den höge funktionären hade ganska mycket krångel med den innan han fick den att fastna igen. Slutligen blef den dock i ordning och kunde hel och hållen öfverlemnas åt den, som henne bära skulle, hvadan detta omen hittills icke haft andra följder än att den stackars riksmärskalken eller riksregissören, som man också kunde kalla honom, under denna den första representation, i hvilken han fungerade, fick sig några minuters svettbad uti en af honom sjelf. inrättad trampqvarn, som ban hade i gång under hela ceremonien. H. exo. utrikesministerns upprepade snusningar under det den högtidliga ceremonien fortgick, påminde särdeles lifligt om en scen uti Rom, i Sixtinska kapellet, för några år sedan: Hans helighet påfyen utdelade nemligen välsignelsen. åt de troende, i närvaro af en stor mängd atländningar, bland hvilka äfven er ödmjuke tjenare tillfälligtvis råkade befinna sig. Hans belighet hade läst välsignelsen och nedsjönk, Sfverväldigad af rörelse, framför altaret. Den stora mängden, som såg den helige fadern på ryggen, trodde honom naturligtvis försjunken i innerlig bön; Men jag, som råkade se nonom från sidan, bade tillfälle jakttaga buru ran behändigt smusslade fram snusdosan unler purpurkåpan och tog sig i smyg den ena väldiga prisen efter den andra. När konungen kom ut ur kyrkan och skulle sätta sig upp på hästen, så hade hans trogna indersåters jubel kunnat bringa honom i en sanska farlig ställning, om ban icke varit den 1itmärkte ryttare, som vi så ofta beundrat då van lätt som-en pil flyger af på sin löddrige pringare. Hästen, som under närvarande dåiga fodertider icke var van vid grönt; blet remligen så förbluffad af blomsterbuketterna ;ch hurraropen, att han visade den största ust att durka med sin dyrbara börda; men lå lemnade konungen fädrens spira ifrån sig ;ch tog sina egna tyglar i banden samt återörde snart den rebelliske fyrfotingen till känlan af sin pligt och af stundens djupa beydelse. Detta betrakta vi som ett godt omen, y de tider kunna komma, då det behöfves n man, som: håller i tygeln, om folkets tämma skrämmer de närmaste och det faller ågon yster fåle in. stt vilja föra regenten ort ifrån den väntande nationen, som icke tid förstår att med hofmannalater frambära ina önskningar och sitt jubel. Att äfven den ålen får känna sporren och tygeln, det hopvas vi af hjertat. Det fanns en besynnerlig, fastän kanske nindre vigtig likhet mellan denna kröningsest och den störa fest, som egde rum i theims 1825, då Carl X af Frankrike satte less urgamla, fast af revolutionen betydligt reddammade krona på sitt hufvud, troende ig dermed för ett helt sekel återupprätta monarkien med Guds nåde, som dock fem år lerefter bröt benen af sig på Julikämparnes varrikader — jag menår nu icke den heliga ljan, som en förståndig prest hade uti en laska räddat undan revolutionens förstörele — utan jag menar den röda uniform. om sågs i processionens leder och som i den oda staden Rhbeims väckte en allmän och delad uppmärksamhet och nyfikenhet. Slutigen blef det bekant att denna röda uniform neslöt finansernas furste, Rothschild, som beagat nedstiga från sin gyllne tron för att ölja den siste Bourbonen till den högtid, som å litet kunde hejda hans sorgliga öde. Äfver os oss sågs den röda uniformen, äfven bor ss bars den af en finansfurste; men det är n belt annan betydelse uti generalkonsul Mercks värvaro vid den kovungs kröning. vars ättefader uppsteg ur folkets leder till ran och ansvaret af en krona. I Rheims var det den verldsbeherrskandt