Aftonbladet – 24 maj 1860, sida 3

Stockholmsbref till vännerna i landsorten. Mira vänner! Det är med gamla sanningar som med gamla mamseller — ett slägte, för hvilket jag för öfrigt bär den största respekt — man träffar på dem öfverallt, om man också är oartig nog att icke alltid vilja se dem, isynnerhet om det finnes unga skönheter i grannskapet. Den gamla sannirgen, att efter glädje kommer ånger, efter värme köld, efter upprusning förslappning och efter revolution reaktion, står för närvarande med lefvande drag inristad på den vackra Mälarstadens panna. Efter kröningshögtidligbeternas medeltidsprakt och öfverretande ansträngningar har den komplettaste nutidslojhet inträdt, och ur de många festernas yppiga blomma har utvecklat sig trötthetens och sömnaktighetens saftlösa och innehållstoma frukt. Att denna trötthet icke är liten, kunnen I väst finna deraf, mina vänner, att jag icke varit i stånd att åstadkomma någonting annat in denna högst tarfliga bild för att måla den allmänna förslappningens dimensioner; jag hoppas dock att den på sitt vis är talande. Det skall kanske tyckas er underligt att jag ännu en gång kommer för att tala med er om kröningen; men under det glada hopp att det är sista gången som denna antediluvianska inrättning anses behöfva användas som ett paktum emellan konung och folk, kan man icke nog försöka att af alla krafter jetordra den till samtidens och efterverldens sär nedum, på det att, när kommande seklers orskare gräfva i det nittondes dammiga häfler de måtte deraf kunna spåra, huru länge den af Gud utkorade kunglighetens vågor lemnat spår efter sig uti tidens haf, hvars flesta stormar kommit just utaf den ofta på djupet gående strömsättning, som de framkallat. Märkvärdigt nog tyckes den praktlystna, tåfänga och vacklande drottning Christina hafva varit det mönster, som det roat vår unge, flärdfrie monark att följa — i och för