Aftonbladet – 21 maj 1860, sida 3

den allvarligaste, Om än icke den i yttre måttc mest lysande rollen i processionen. Företrädde af 2 härolder, gingo den norska deputationen: ledamöter två och två, med biskop von de: Lippe och professor Schweigaard i spetsen, — allvarsamma, svartklädda män, som stucko underligt af emot härolderna i deras silkesstrumpor och guldbroderade sammetskåpor. Omedelbart efter norrmännen kommo rikets: fyra stånd. Jag nekar ej att jag med största intresset följde bondeståndet, i hvars leder jag såg månget vackert ansigte, mången manlig gestalt under den grofva bondrocken; framför alla den kraftfulle Vingåkersbondef i sin långa, hvita rock, och den djerfve dalkarlen Jag visste ju att bondeståndet icke af egen drift gick med till denna ståt. Det finns icke i Sverges grundlag — såsom i Norges grundflag, hvilken åtminstone, genom stadgandet att konungens kröning skall ske i Throndhjems kyrka, förutsätter en sådan ceremoni — någon paragraf som omtalar kröningen, och härom måste således vid hvart tillfölle särskildt beslutas. Det var nu en temligen allmän tro, hos en stor del af folket en förhoppning, att konung Carl XV, som tyckes i många afseenden frigöra sig från gammal häfd, ej skulle flåta kröna sig. Emedlertid framkom i stånden. förmodligen efter allra högsta ingifvelse, en i motion att ständerna skulle anhålla, det koInungen måtte utsätta sins kröningsdag före Åriksdagens upplösning. Försleget gick hastigt igenom i de tre stånden: på riddarhuset, som jlefveri forntidens stolta minnen och högt skattar konungamaktens solsken; i presteståndet. som ej kunde bafva någonting emotatt emottaga konungamaktens tribut åt presterskapet; och i borgareståndet, som fann sig vid det häfdvnnna bruket eller icke ville göra någon opposition; men i bondeståndet mötte det motstånd och blef afslaget. Det var emellertid tre stånd mot ett, så att bondeståndet måste nolens volens följa med och bedja konungen låta kröna sig, hbvarpå konungen utsätte sin födelsedag, den 3 Maj, till den högtidliga akten, -Häraf må ingalunda dragas: den slut: satsen, att bönderna äro mindre lojala eller mindre sätta värde på konung Carl än den öfriga delen af svenska folket: de böllo blott på styfvern, de ville hafva någonting mera än grannlåt för sina pengar samt ansågo att konungen kunde lefva lika lycklig med sitt folk och folket med sin konung, antingen ban vore krönt eller ej — en åsigt, som de ha gemensam, ej blott med bondeståndet i Danmark, utan äfven med pluraliteten af oss danskar. Kung Fredrik har ju aldrig blifvit krönt, eller hur? är en fråga, som snart sagdr alla ledamöter af bondeståndet, dem jag talat med, ha gjort mig — och deras antal är ej ringa. Jag har naturligtvis alltid måst medgifva, att jag aldrig märkt någon önskan om dylikt hos oss och att jag ej trodde, det en kröningshögtidlighet skulle göra oss lyckligare än vi derförutan äro. Bondeståndet är. således det första stånd här, som brutit med traditionen, och det finner härvid onekligen sympati hos en särdeles stor del af det upplysta svenska folket, synnerligen hos den liberala delen. Öfver hufvud taget ser det ut som svenskarne hölle på att göra sig af med något af den medeltidsprägel, som för pärvarande gör dem till den mest gammalags nation i Europa; moderniseringen tränger sig in, visserligen på bekostnad af ridderligheten, och medan folkets fasthängande vid de historiska minnena ännu kräfver att den krona, som sedan 1120, eller åtminstone sedan 1210, satts på alla svenska konungars hufvud äfven skulle sättas på konung Carls, tör det måhända icke fodras mer än den nuvarande konungens regeringstid för att sprida den åsigt som nu är i minoriteten — undantagandes i Stockholm — öfver hela landet. Det förefaller utan tvifvel redan i denna stund till och med det af vördnad för den monarkiska principen djupt genomträngda svenska folket nog starkt, att Sverges arffurstar, rikets herrar och statsrådets ledamöter måst kasta sig ned på knä för konungens fötter och i denna slafviska ställning: aflägga sin -ed, och det har måst väcka desto mera häpnad att se denna österländska sed, hvilken man längesedan hade trott vara bannlyst från Sverges fria jord, återupptagen af Carl XV, som man tyckte sig hos honom finna spår af en fördomfsri, kanhända nästan oceremoniös soldat-konung, hvilken snarare skulle komma att söka utveckla Cars XII:s rättframma mod än drottning Christinas prakt. Det har emellertid varit en kröningsceremoni å Ja Christina.