Aftonbladet – 21 maj 1860, sida 3

sällan, om någonsin, varit bar, Kröningen, betraktad af en dansk. Danska tidningen Dagbladet meddelar utförliga beskrifningar öfver kröningsoch hyllningshögtidligheterna, författade af en enkom hitsänd korrespondent. I en af dessa litliga skildrivgar förekomma några träffande och pikanta reflexioner, af hvilka några utdrag här Sedan brefskrifvaren talat om det lysande i skådespelet och beklagat att han icke har en pensel att måla det med, i stället för en vanlig penna, som alltför ofullkomligt återger hvad ögat har sett, fortfar han: : Härmed är ej sagdt och vill jag ej heller säga att hjertat bar helt och hållet slamrat, medan ögat vakade. Inom det glänsande omhölje, som bedårar sinnena, finnes visserligen något innehåll, ehuru det icke har nog kraft att göra ett varaktigt intryck. Man är ej af stock eler sten, och sitter ej bara med stirrande ögon och gapande mun och ser på en så bögtidlig uppenbarelse af det kungliga majestätet; till och med för en främling bar det något upplyftande med sig att se konungen i all den glans, som århundradens häfd fäster vid tronen. Men all denna salomoniska prakt öfverensstämmer cj med vår tids anda, konungen är ej längre folket, nationerna begära ej mer ett praktfullt hof, utan äska en konung, som kan vårda deras. angelägenheter och utveckla deras frihet. Medeltidens konungar finnas ej mer; den bländande apparat, som nutidens konungar ännu från den tiden förvara i sina borgars gömmor, passar ej längre; och när den, det oaktadt, användes, blir deraf blott ett teaterupptåg, hvari icke ens yttre harmoni kan bållas uppe. Purpurmanteln kastas. öfver generalsuniformen, kungakronan bäres i stället för den trekantiga hatten — det var för mig den mest frapperande bild af uru diet det esa stämde öfverens med det andra, och denna blandning af gammaldags qvarlefvor och våra dagars moder gick som den röda tråden genom hela densa procession, Enda: från hjessan på den förste af-Carl XII:s skinnbyxade drabantev till hälen på den siste tarflige lifgardisten. Kronbeströdda furstemantlar öfver väligenknäppta vapenrockar. hermelinskåpor öfver galonerade byxor meå guttaperchahällor, härolder i riddardrägt med glasögon på näsan och lorgnetter i ögonvrån, drottning Christinas galavagn med en modern stallmästare på kuskbocken! Hvarje ögonblick under den trefjerdedels timma, som det medtog för processionen att komma ut ur slöttet, förekom ett eller annat fenomen, som, tydligare än ord skulle ba förmått, ropade till åskådaren: S e sind vorbei, die schönen Tage, — alk detta passar ej mer! Deh svenssa hofmenigheten må förlåta mig det, men i ett och annat ögonblick kunde jag ej slå ifrån mig tanken på en ballet, och det var icke jag, utan en ärlig svensk, som vid hyllningen, när kungliga himmeln passerade oss, gaf luft åt sin känsla med utropet: Mumbo-GumboGonggong den Store! Sådant intryck hade det gjort på bono. Jag kan paturligtvis icke veta hvilka tankar och känslor som uppfyllde processionens leder. Öfver konungens ansigte hvilade ett uttryck af mildt allvar, och jag vill tro att stundens högtidlighet grep honom då justitieministern jemte erkebiskopen satte kronan på hans hufvud och lade spiran i hans hand, och jag är öfvertygad om ätt han var innerligt rörd då folket jublade åt honom, ty han är en man, som känner sitt höga kalls vigt och ärlifvad af uppriktig önskan att göra sina undersåter lyckliga; jag vill tro att drottning Lovisa i detta ögonblick kände sig dubbelt stolt öfver ått dela Sverges krona med Carl den femtonde; jag vill tro att prins Oscar med tillfredsställelse deltog i ceremonien, emedan den åsyftade Sverges och. konungahusets förherr-. ligande, ty hän är en nitisk furste och en klok man; och jag tror att prins August var lika glad antingen han begaf sig till sin broders kröning eller låg i sin säng; jag antager att deras excellenser med välbehag sträckte sig under hermelinsmantelns rara veck, och general Nordin, öfverståthållarenr grefve Hainilton, friherre Sprengtporten, utrikesministern grefve Manderström och justitieministern friHerre De Geer skredo i högtidligt allvar fram med nyckeln, äpplet, svärdet, spiran och kronad; men framför allt fror jag att hans högvördighet erkebiskop Reuterdahl med stolthet kände sin och kyrkans betydenhet; då ban gjöt Herrans smörjelse öfver konungen, samt att biskoparne i Strengväs, Skara, Göteborg 0. 8. V. hyste likartade känstor i sin brokiga skrud. Att shoffruntimret, med drottningens tjenstgörande hofmästarinna fröken J. Sparre i spetsen, befann sig utomordentligt väl i drottning Christinas galakarosser, syntes tydligt af de glada ansigten, som logo inom de stora glasrutorna. Särskildt vill jag ytterligare nämna de norska storthingsdeputerade och rikets ständer, hvilka väl näst H. Maj:t kunde sägas spela