Aftonbladet – 21 maj 1860, sida 3

är mäktigt af utveckling. Bokstafven dö dar, men anden görlefvande, men allt lef vande är rörligt, framåtskridande, stadt i er evig utveckling. Derafden föränderlighe som genomgår hela skapelsen och som gö! att vi i jordens innandömen finna lemningarne af en skapelse, som varit, men icke mera är Det gamla har lemnat rum för ett nytt, som äfven i sin ordning skall bli gammalt. Mer allt som kommer i stället är en ny utvecklipg af det gudomliga, skönare och berrliga än det som varit har. Utskottet hade säkerligen icke gjort sig skyldigt till det nu anmärkta påståendet, om det, i stället för at! blott glänta på sanningens dörr, slagit upp den på vid gafvel, om det mera tänkt på den gudomliga rättvisan än på den kungliga propositionen. Det har visserligen tänkt på båda och sökt jemka mellan dem; råen att på en gång blicka in i ljuset och mörkret, det är omöjligt. Man berömmer utskottet för att det från domkapitlen till justitiekansleren öfverflyttat rättigheten att bestämma om åtal, en förändring, som föga kan betyda, så länge presterskapet, genom sin makt inom representationen, är af sådan vigt för regeringen. Icke skall bon öfvergifva sina bästa vänner för någonting så obetydligt som en individs menlösa tro, och hvad betyda väl för öfrigt sympati-r eller antipatier i en tid, der man endast stöter på intressen! — Lika litet som regeringens gillar jag utskottets förslag eller något, som hvilar på blott en half rättvisa. Half rättvisa är half orättvisa. Jag ansluter mig då närmare till hr Rosenqvists förslag, ty det grundar församlingens fiihet på Christi ord: Der två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem. Se der den enda grunden för den rätta evangeliska kyrkan; men hvem bygger på denna grund? Regeringen känner den ej; statskyrkan känner, men erkänner den icke. Men huru hafva dessa herrliga Christi ord kunnat ljuda genom så många sekler och ljuda förgäfves? Kan man tänka sig något mera upplyftande, rörande och tillfredsställande både för tankens frihet och samvetets frid än dessa ord, hvaruti, liksom i en gemensam spegelbild, Guds vishet sammansmälter med hans oändliga godhet och kärlek? Men de hafva återstudsat från katedralens murade stenmassor, hvilka sträckt sina tornspiror, liksom armar, motskyn, snarare för att skjuta himlen ifrån sig, än draga den ned till sig, fill den jord, hvars skydd, uppbyggelse och tröst kyrkan borde vara, men sällan, om någonsin, varit bar,