Aftonbladet – 21 maj 1860, sida 3

Jönköpings län yttrade sig för Gustat dr ning, likväl utan att närmare utvecklåssina åsigter Vid derefter framställd proposition på bifalltil ut skottets framställning, att, med undantåffför oarbe tar tobak, jernoch ståltråd samt brärsinjagåtskillige väckta förslager, om ändring i vissa tullbeSbEmmelser icke måtte till sådan ändring föranleda. svarattes all möut nej, hvarefter man skulle vid hvarje särskild artikel fatta beslut. Er Blanches ytirande i religionsfrihetsfrågan. i Hvad skall jag väl tala i denna vigtiga fråga! Äfven det bästa man kunde tala blefve endast matta genljud af de stora sanningar, som uttalats under förgångna tider, uttalats af martyrerna, under det att deras lidanden fyllde himmel och jord, och upprepats af deras bestörta samtid, som följt dem till deras blodiga grafvar med tårar för offren och förbannelser för deras plågoandar. Men religionsoch samvetsfrihetens stora fråga är i dag ånyo före, regeringen har gifvit oss en proposition i ämnet, lagutskottet ett derpå grundadt lagförslag, och man måste yttra sig derom. Hvad rysionomi har nu den kungliga propositionen? Den visar med ena handen pi målet, religionsfriheten, under det att den med den andra gör vägen dertill så svår och ofarbar som möjligt; men icke behöfs mycken skarpsynthet för att upptäcka det rätta motivet för denna kungliga proposition. Regeringen har med en beundransvärd naivitet sjelf erkänt detsamma, när hon öppet förklarar, att antalet af dem, som anslutit sig till trossamfund, hvilkas lärosatsatser mer eller mindre afvika från statskyrkan, blifvit större än att landsförvisningsstraffet och förlusten af arfsrätt imligen å dem alla kan tillämpas. Således är detendast omöjligheten att kunna landsförvisa alla, kanske snart nog hela folket, som förorsakat upphäfvandet af den gamla strafflagen. Visserligen medgifver regeringen att något annat verldsligt straff icke bör blifva påföljd för affall från statskyrkan; men hon föreskrifver på samma gång flera förödmjukande å:gärder, såsom varningar och i vissa fall äfven förlust af embete eller tjenst, åtgärder fullkomligt oförenliga med begreppet om religionsfribet. De öfriga SS utgöra idel straffbestämmelser mot proselytmakeriet, åt hvilket regeringen gifvit den yttersta elasticitet. Om t. ex. någon sannt kristen toge sig före att uppdraga jen jemnförelse mellan den rena evangeliska kyrkan, sådan hon var innan påfvedömet tog benne om hand, och den nuvarande statskyrkan med dess gyllene högkor, broderade messhakar och bestjernade presterskap, visserligen skulle en sådan person anses för en proselytmakare, hemfallen åt böterna, mogen för häktet. Kan man väl då anse regeringens dissentertag för annat än ett nytt skyddsvärn för statskyrkan och starkare just derigenom att man, i stället för skyddslagar, overkställbara till följd af tidehvarfvets enhälliga ogillande; stiftat nya, som icke äro lika skarpt i ögonen fallande. Rättigheten eller makten att förfölja, dem man under nuvarande förhållanden icke vågar utöfva, skola genom det kungliga förslagets antagande vinna nytt lif och ny styrka. Men om jag skall välja mellan två onda ting, så väljer jag hellre en mera barbarisk lag, som icke kan efterlefvas; än en mindre -barbarisk son skipas kan; jag tål förr en större grymhet, som uteblir, än en mindre, som när som helst kan vara tillstädes. — Obegripligt att man ännu tilltror sig kunna med dylika yttre medel skydda statskyrkan! Om någonting varit skyddadt här i verlden, så är det väl hon. Har man icke användt allt fom kunnat inverka på den menskliga förskräckelsen och fasan? Har man icke användt eld och jern, kättarebål och tortyrinstrumienter? Har man icke derjemte tagit sin tillfykt till allt som kunnat anslå på den sinliga åskådningen? Har man icke gjort sjelfva de sköna konsterna till kyrkans ödmjukaste tjenarinnor? Har ej byggnadskonsten gifvit hennes sina präktigaste kolonner, sina stoltaste tornspiror? Har ej skulpturex och målarekonsten egnat henne sina yppersta mästerstycken, musiken sina herrligaste toner? Och har allt. detta hjelpt? Nej, ock hvarföre? Derföre att hon sträfvat att bli och verkligen blifvit en politisk korporation, ett verldsligt välde med all dess flärd och herrskningslystnad — blifvit raka motsaten till hvad hon var ämnad att blifva, nemligen en kyrka byggd på kärlekens, försakelsens och ödmjukhetens himmelska grunder. Detta om den kungliga propositionen. Nu några ord om lagutskottets förslag. Rättvisligen bör erkännas, att lagutskottet baft stora svårigheter att bekämpa; men det har blifvit besegradt af dem. Utskottet har sökt göra något af den kungliga propositiopen; men att göra något af intet, det ligger icke i menniskohand: Man måste värdera betänkandets vackra poetiska. form, sällsynt i våra offentliga akter; men estetiken har ej blott till: uppgift: att förgylla ytan, hon måste ifven -genomtränga sittämne så, att--det blir såsom guld alltigenom; ty sanningen är: hennes förnämsta uppgift. Hvad som icke är sanut blir icke heller skönt, utan endast litet !guld som, lagdt öfver remnorna, smeker men förvillar tanken och känslan. En för forskningens frihet betänklig sats innefattas uti utskottets yttrande, att det gudomliga det sjelf icke är möjligt af utveckling, utan st den menskliga uppfattningen diraf. De a skrifterna, uppsatta af profeter, evaner och apostlar, kunna väl icke gerna ss för ännåt än den menskliga uppfattningen af det oudomliga ordet; men om det äf