Aftonbladet – 19 maj 1860, sida 3

net försökte nu köra undan, men hindrades derifrån Ad Pr fl ta RÅ en KA ÄN 4 Vr Ar ta Aa så han föll omkull, samt derefter flera slag i ansigtet och hufvudet. Sedan S. kommit på benen, upptog han sin hati och aflägsnade sig nedåt slätten, der han qvarstod ungefär en half -timma och åsåg på afstånd ungefär en half timmas tid slagsmålets fortgång, tills han slutligen tog en droska och for till polisvaktkontoret vid Storgatan för att hemta ett par konstaplar. Löjtn. A Meoklenburg visste ej öm Sjöberg var bland dem han slagit. Vidblef sin förra uppgift, att ban utdelat flera slag, likväl sedan ban. först blifvit af någon förolämpad och knuffad så att hatten fallit af. Hr Wibell bad nu, då de af honom åberopade vittåen skulle höras, att löjtn. Lewin måtte bli tillfrågad om icke L. hyst agg till Wibell sedan första Maj, eftersom han ögonblickligen rusat på W.så spart han fått se honom. Lewin besvarade nekande den till honom härom framställda fråga, Hr Wibell begärde emellertid att i fråga härom få såsom vittne hörd grosshandlaren Nelson. Polismästaren anmärkte dervid, att då anfsllet skett i bråd skilnad och ej försåtligen, så inverkade br Nelsons vittnesmål ej på saken.s Hr Wibell förklarade likväl, att vid det af honom åsyftade tillfälle sådana yttranden blifvit fällda, att han anhöll få hr Nelson hörd. ; Grosshandlaren Nelson fick derpå afgifva beråttelse om den scen, till hvilken han varit vittne å Blå Porten den 1:sta Maj. Han hade sett Wibell och Levin stadda i ordvexling och hört löjtnant Mecklenburg hålla loftal öfver löjtnant Levins styrka, och hade Levin sluligen yttrat till Wibell, att om han råkade honom, sknlle han ej gå ur vägen för honom. karedrängen Pettersson hördes vidare och berättade, ätt han, som hållit med sin droska på landsvägen nedanför manögen, sett hr Wibell komma springande från manögeplanen mot diket, förföljd af åtskilliga -personer, bland hyilka löjtnant Levinrsom slog till att hr Wibell så denna föll i diket, der han blef liggande tills drängen Andersson tillkom och hjelpte upp: honom samt förde honom till Petterssons droska, varande hr Wibell dervid i sådant tillstånd, att han ej kunde reda sig sjelf. Vittnet jemte Andersson hjelpte honom upp i droskan, der han en stund väntade på sin hatt, som A. sökte återskaffa. Under tiden kom Levin fram emot droskan och fick tag i Wibell samt tilldelade honom åtskilligå slåg; vittnet kunde bestämdt intyga att de vöro minst tre — ehuru vittnet ej såg hvar de träffade. WVittaf två karlar, som stannade hästen. I den engaf dessa igenkände han löjtnant Claös Mecklenburg; den andre såg han deremot ej nog tydligt för att igenkänna Honom: Löjtnant Levin kom derpå ett tag och skulle rycka till sig piskan.. Detta misslyckades likväl denna gång; men vid ett förnyadt försök fick Levin piskan ur vittnets hand,-hvaremellertid hr Wibell passade på och hoppade ur droskan. Om hvad som Hhändt de öfriga målsegandena håde vittnet inga upplysningar att meddela. Tullvaktmästaren Borg äfven åberopad af hr Wibell, hade i sällskap med en annan tullvaktmästare passerat skådeplatsen för uppträdet och dervid sett hr Wibell komma från Novilla samt en person komma emöt honom och tilldela honom ett slag, liksom han äfven sett kapten Gollscher blifva slagen såmt befunnit sig i närheten af droskat då hr Wibell från densamma ropade på hjelp och der erhöll åtskilliga slag, men hvem som .vid alla dessa tillfällen utdelat slagen kunde vittnet ej uppgifva. Han hade älven sett att två eller tre personer hejdade hästen, och ansäg sig kunnä intyga, att den enevaf dem var C. Mecklenburg, som han ville minnas hade stått till venster om hästen. (Åkaren uppgaf att M. var den som stod på hästens Högra bida). Vittnet håde aäfven sett en sjöman; som det: varit fyra karlar omkring och hvilken, då han slutligen lyckades springa undan, förföljdes af en person, som slog till honom så, att han föll framstupa, och derefter sparkade honom och slog honom med en paraply. Vittnet hide icke igenkänt angriparne, men förmodade att den i hans sällskap varande vaktmästaren gjort det, ty han bade uppgifvit namn på flera i tumultet deltagande. (Hvem denne andre vaktmästare var, blef icke af polismästaren efterfrågadt.) Vittnet hade äfven sett att en person antastade ett fruntimmer, och det hade förefallit honom som om hon dervid fått ett slag i ryggen, så att hon. hållit på att falla framstupa, och hade den anfallande pörs sonen Kållit en schal i handen öch röpat: Den här behåller vis. Huru han fick schalen i handen såg vittnet likväl icke. Drängen Claes Ang. Andersson hade kommit gående från Allmänna gränd mot slätten, då han hörde ett skrik och såg hela officershögen inbegripen i slagsmål. Vittnet igenkände de flesta af dem sedan han tjenat hos konditor Eckert. Löjtnant -C Mecklenburg förföljde bokhållaren Arnberg och slög hohom med. en käpp, som han. sedan bortkastade. Äfven en annan herre, den vittnet ej igenkände, slog Arnberg med en käpp, så att den gick af. DåArnberg; efter att ha flytt undan, ville återvända för att söka sin hatt, varnade honom vittnet att ej åter blottställa sig. Han såg dervid löjtnant Mazer, som yttrade till löjtovant Mecklenburg: Se der står den der långa rackarn; gå åstad och klå honom. Försöket att efterkomma denna uppmaning hindrades dock. aftillkomna personer. Löjtnant C. Mecklenburg anhöll att Arnberg måtte tillfrågas, om han kunde bestämdt säga, att ban blifvit slagen af honom, C. Mecklenburg. Bokhållaren Arnberg hade bland dem som slagit honom endast igenkänt Levin och A. Mecklenburg. Hvilka de öfriga voro visste han ej. Drängen Andersson var fullkomligt säker, att det varit C:Mecklenburg, ty han igenkände honom på en hvita ytterhalsduk Ban vid tillfallet bar. Han hade slagit Arnberg först med knytnäfven och sedan medkäppen, och kunde vittnet vitsorda, att minst 6 knytnäfsslag och 2 käpprapp blifvit honom tilldelade. Löjtnant C. Mecklenburg kunde alldeles icke erkänna hvad vittnet här uppgifvit, och han ville för öfrigt erinra sig; att han tilldelat vittnet en örfi. Andersson förmälde sig vid tillfället alldeles icke ha blifvit slagen. Löjtnant Blbau sade sig med två vitthen kuina styrka, att Andersson erkänt sig ha blifvit af honom, Bibau, slagen. . Andersson ville börja eh berättelse om någon tilldragelse, stående i sammanhang med hvad löjtbant Bibau uppgifvit, men afbröts af Polismästaren, som yttrade, att om några jäfsanmärkningar mot vittnet förefunnes, finge de vid domstol framställas. Här hördes vittnet endast upplysningsvis. 5 Andersson berättade vidare, att. Han hört löjtvant Levin hotande yttra till dö kringstående, att de skulle få smörj hvem som helst. I detsamma hade hrr Wibell och Gollscher kommit gående, dervid löjtnant Levin yttrat till dem: Hvad vill herrarne? Hvarpå kapten G. svarat: Ingentings. 1Levin tog då ett par steg tillbaka, men fick dervid sigte på br Wibell och utropade, sedan han ett ögonblick betraktat hönom: Men du ska då djefyulen annamma ha smörj! tilldelande Levin dervid hr Wibell. ett slag, så att W. föll i diket, derefter löjtnant C. Mecklenburg tillkom och sparkade hr Wibell. Andersson skyndade då till, och under uppmaning till löjtnanterna att upphöra med misshandlingen, bjelpte han hr Wibell, som var medvetslös, fram till en på landsvägen stående driska. Löjtnant C. Mecklenburg kom straxt fram till droskan med armen i hotände ställning, men hindrades af Andersson och andra närstående att slå Wibell. Efter ett par tre minuters förlöpp återfick hr W. sansniöge och anmodade vittnet att återförskaffa. hans hatt. Vittnet träffade ock ett par personer som innehade en hatt, och hvilka följde med till droskan. Men ing skulle de ha för b t, tyckte doms,