Aftonbladet – 19 maj 1860, sida 3

e förspända hästen hejdades af Bibau och C. Mecklen burg, hvilka, likasom Levin; hotande yttrade til t I kusken, att om du rör dig, så slå vi ihjäl digt h I Huruvida Levin begagnade något tillhygge kuvde vittnet icke uppgifva. Vittnet hade visserligen set e I något blänka då L. höjde handen, men ansåg det ganska möjligt att det var den ring, som den tilltalade sjelf omförmaält. Löjtnant C. Meoklenburg påstod, att: vittnet så mycket mindre kunnat igenkänna honom på den hvita ytterhalsduken, som han straxt efter det han stigit ur omnibusen förlorat densamma och först sedermera återfått den af en person, som han med afseende derpå ville inför domstol låta afhöra. . Löjtnant Levin anmärkte, att vittnet Anderssons berättelse ej var fullständig, ehuru den framfördes med mycken säkerhet.. Vid första sammanträffandet med Wibell hade utdelats, icke ett slag, såsom vittnet uppgifvit, utan hade Wibell och Levin tilllelat hvarandra 5 å 6 slag, ömsesidigt, dervid br W. föll för det sista slaget. Sedan W. lommit i di et, hade Levin icke rört honom, och hvad angick uppträdet i vagnen, modifierade han nu sitt vid förra förhöret gjorda erkännande; om ett derstädes utdeladt slag, derhän, att han ej visste om det kunde auses för slag, ty Wibell fattade honom i strupen och !le draga in honom i vagnen, under det -han rep.de skör! Det var dervid med knuffningar, som L vin sökte frigöra sig, ej med slag. Hr Wibell förmälde, att vid detta tillfälleisjefva verket så tillgått, att han, då Levin öfverföll ho. om i vagnen; fattat honom i -rockkragen och ropa: på hjelp, under yttrande: Ilär är den, som slagit mig., Drängen Andersson förmälde vidare, att sedan hr Wibell lyckats undkomma, hade han sett Levi. förfölja en karl och en skrikande qvinna. Kurlen haon undan, men fruntimret upphanns af Levin, som tilldelade henne en örfil och med våld frånryckte henne en påhafd schal. Till hjelp komna personer försökte återtaga schalen, men rådde ej, särdeles som Levin med en hvissling kallade löjtnant Bibau till hjelp. Töjtoant Levin bestred fullkomligt vittnets nppgifter. Han hade ej rört någon qvinna. Vittnet Andersson intygade slutligen, att det var löjtnant C. Mecklenburg, som tilldelade kapten (ivllscher, det slag, hvaraf denne nedföll på knä. Lojtnant C. Mecklenburg m dgaf visserligen, att ban hade slagit omkring sig och träffat flera personer, men ansåg det, om än möjligt, dock icke iroligt att ban burit hand på hr G. Vittnet Andersson: Det var icke godt för herrarne att veta hvem di slog, ty herrarne var alldeles vilda. Grosshandlaren Claes Wikström hade af ett förfärligt skrik, som han hört, föranledts att frsn.g till stridsplatsen samt sett och hört slag utdelas och att en herre viftade med en schal, men hade ej sett hvilka somslogo eller blefvo slagna. I hopen h de han dock igenkänt Cl. Mecklenburg, Levin och Bibau F. d. lifgardisten Wistrand hade sett löjtn. Levin utan hatt och med uppräckta armår utropande: Kom hit så mänga som helst.. Kort derefter såg han Levin slå en person, den vittnet ej kände, och samtidigt dermed såg han en äldre, likaledes för vittnet obekant person erhålla en knuff. Såg sedermera Levin med venstra handen hålla i droskan -ch slå inåt densamma med den högra. Hörde äfv n uppgifvas, att några höllo hästen, men såg ej hvilka dessa voro. Såg äfven Levin med en schal antingen under armen eller lindad om armen, men ej huru han erhållit den. 3 Poliskonstapeln Olssön (som såg mycket beskedlig ut), berättade huru han vid 10-tiden ankommit till stridsplatsen, af de kringstående fått uppbära före bråelse för det ej polis fanns tillstädes samt derpå gifvit sig in i tumultet och sökt så godt han kunde, ensam såsom han var, afstyra våldsamheterna. Enär man emellertid slogs rundtomkring honom, hade hans bemödanden föga framgång, och han kunde heller icke iakttaga hvem som utdelade de slag som föllo, undantagandes att han såg löjtn. Bibau och Levin i färd med att slå en person, dervid den ene höll honom i håret. Slutligen började han anteckna hamnen på så många af de tillstädesvarande som han kunde medhinna. Få Löjtn. Levin sade sig vid detta vittnesmål ej ha något att anmärka. z Löjtn. Bibau förklarade, att om den omvittnade personen vid tillfället påhaft gul rock, så medgåfve han sig ha hållit honom, men ej slagit honom. Drängen Urström hade sett Levin komma springande med en schal och hört honom yttra: den förste som kommer hit, slår jag ihjäls. Löjt. Olaes Mecklenburg anhöll att få fästa polismästarens uppmärksamhet på anledningen till uppträdet. Han hade jemte 10 å 12 personer vid Tivoli satt sig öpp i en omnibus, men ej åkt längre än till aftagsvägen, då hansåg en folkmängd och hörde sitt namn. två gånger ropas. Han hade då yttrat till sina följeslagare, att han trodde sin bror ha blifvit öfverfallen, och skyndade ur för att hjelpa honom. Störtande sig midt in i hopen, utdelade han och hans följeslagare en mängd slag. Att hr Wibell befann sig der var oändligen ledsamt; men att Wibell blef slagen kom sig deraf, att han fick ett slag och derefter slog igen. Det vore den vanliga följden då slagsmål uppstår. Hvad vidkommer hr Wibells sanslösa tillstånd, så trodde löjtnarit Mecklenburg att dermed icke var så farligt, då han strax derefter kunnat springa ur droskan och en stund sednare på Pohlsro intagit champagne. Hr Wibell upplyste, att han intagit champagne för att till erkänsla bjuda dem, som inne å Pohlsro hjelpte till att förbinda honom. F. d. bokhållaren Bodin hade sig intet vidare bekant, än att han hört skom. Andersson ropa på polis samt sett en annan person, som satt i en droska, blifva öfverfallen af ett par tre personer,, bland hvilka han igenkände. löjtn. Levin såsom den der utdelade slag. Polismäst. uppmanade nu, sedan de imkallade och tillstädeskomna vittnena samtligen blifvit hörda, målsvgarne att uppgifva hvilka vittnen de hade att åberopa, hvilka skulle inkallas till nästa förhör. De måls egande, som ej ville hafva några nya vittnen hörda, behöfde ej dervid tillstädeskomma; hvarjemte löjtn. Mazer, mot hvilken ingen angifvelse blifvit gjord. förklarades icke heller behöfva infinna sig. De öfriga tilltalade skulle deremot iakttaga inställelse. Hr Wibell framställde slutligen det yrkande :tt, då så många vittnen intygat, att löjtn: Levin icke blott slagit honom; utan förföljt honom, han måt:e, såsom en för allmännna säkerheten vådlig person, blifva i häkte inmanad. sd Polismäst. förklarade, att öfverståthållareembetr oa kunde till denna hr Wibells begäran lemna bifa Efter förhörets slut afvaktade en mängd dels åervid. närvarande . och dels. sedan tillkomna personer utanför polishusets port de illtalades aflägsnande. Att döma af fällda utlåtelser bidrog underrättelsen om afslaget å hr Wibells yrkande om löjtnant Levins höktande att stegra den uppbragta sinnesstäraningen hos denna folkhbop: Den skyndade, när de tilltalade officerarne utkommo genom porten å drätselkommissionens nästintill begna hus och togo vägen förbi rådhuset samt FOR KOR PA PAIN SENSE ER FRAN EN