Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 2

ända upp till palmernas högsta kronor, af hvilka några reste sig till en höjd af 150 till 180 fot. Tusende — nej, millioner convolvler, paulinier, bignonier och dendrobier klängde och klättrade från ormbunkarne till trädstammarne, från stammarne till grenarne och upp till de högsta topparne, och nedhängde derifrån i behagliga festoner, slingrande sig kring mangroveträden ch granitklipporna. Det var somy;en förtrollad verld hade rullat sig upp för våra ögon, då vi utträdde ur skogens dunkel, och den herrliga dalen i sin bländande belysning och sin glödande färgton plötsligt slog vår blick med häpnad och beundran. Misericordia, misericordia! Audi nos peccadores! Misericordia! Las aquas! Förbarmandel Hör oss arme syndare! Förbarmande! Orkanen! ropade och bådo., alla mexikanarne med en ton af fasa och förtviflan. Vi blickade omkring oss. Hvad var å färde? Vi sågo — ingenting. Ingenting annat än ett uppstigande litet moln öfver de båda berg, hvilka likt tvenne väldiga klippuddar omfattade dalen. .Hvad står på? Hvilken fara hotar oss då? Ett dussin röster svarade oss på en gång: Por la Santa Virgen! Vid den heliga jungfrun! Skynda, skynda! Här är icke tid att talal Vi bafva ännu två timmars väg framför oss, och inom en kommer ovädret!, Och åter begynte de med sin ånzestfulla, hjertskärande chör: Misericordia! Audi nos peccadores! och Santissima Virsen! Todos Santos y angeles! Alla helgon och englar! Är då folket rent af från sina sinnen? smågrälade Rowley, och om nu regnet också hinner oss, så lär det väl icke uppsluka oss beller. Icke behöfver man vara så förfasligt fin, att man icke kan tåla vid en dusch, om den än vore något grundligare än vanligt.