Aftonbladet – 8 maj 1860, sida 2

kunna långa och bedröfliga reaktionsperioder nträffa. Talaren uppläste åtskilliga bref från norska allmogen och Norges råd på 1400talet, som vittnade derom, huru klart man redan då varit öfvertygad derom, ait de båd rikena, som Gud förenat, b tillsammans, och hvarandra trogne vara be-j s ändigt med lif och gods och hjelpa hvarandra till sin fulla frihet, rätt och välmakt, hvilket dock icke hindrat att sedermera under århundraden olyckliga politiska förhållanden och missförstånd framkallat söndring, strid och nationalhat. Det vore af vigt stt samband : och en lefvande vexelverkan egde rum mellan dem, som vore unionens uppriktiga änner, på det icke enighetssträfvandena måtte bli fruktlösa och på det icke hela arbetet för. ett sarkt och enigt norden måtte ta sig ut som vissa nyodlingsförsök på de nordiska ljungbederna: ena dagen vacker hafrebrodd, andra dagen bara ljusgen igen! Storthingsmannen Ueland erhöll derefter ordet, och vi beklaga att vi icke utförligt kunna återgifva det intressanta, orginella och humoristiska tal, i hvilket han uttryckte sin uppfattning af det närvarände tidsmomentets be ydelse för båda de förenade folken. Han yttrade att de, som i det närmaste stode på samma politiska ståndpunkt som han, till en början känt det besynnerligt att så der stå tillsammans med ett annat folk med alldeles främmande förbållanden; men han hade dock snart börjat säga sig sjelf, att detta folk, med hvilket Norge blifvit förenadt, vore ett fritt folk, att det sjelft med ifver tänkte på sin politiska utveckling och icke kunde ha något intresse i att undertrycka andras frihet. Att misshälligheter, sådana som de hvilka senast egt rum, kunde uppstå, bevisar ingenting emot unionens sanning och behöflighet; talaren, som under hela sin bana lärt sig att inga goda resultater och intet framåtskridande vinnes genom en fullkomlig stiltje, trodde sig tvärtom på dessa tvistigheter kunna tillämpa ordstäfvet: Litet gnabb ibland etc. Detbeböfs blott en blick på kartan för att se, att Sverge och Norge höra tillsammans, att naturen ämnat deras folk att stå hvarandra bi och hålla tillsammans i lust och nöd. Medvetandet härom kan icke gerna utplånas eller ens för en kortare tid alldeles förmörkas. Tvärtom skall det med hvarje dag bli alltmera lefvande. Om det kommer någonting, som tyckes innebära ett ögonblickligt . tillbakagående, om det blir några grofva knutar på tråden emellanåt, så får man erinra sig, att mensklighetens och nationernas utveckling icke går i en alldeles rät linie, utan att det i utvecklingsgången är åtskilliga bugter; men om det tyckes som skulle man taga ett steg bakåt, så är det ofta ingenting annat än för att taga en bättre ansats; på det sättet kan man slutligen — komma öfver diket. Talaren föreslog en skål för den skandinaviska halfön och dess båda af naturen förenade riken. Lagthingspresidenten Bergh föreslog derefter en skål för friberre Raab, hvarpå följde en skål för skalden Welhaven, föreslagen af hr Hedberg, som i korthet antydde Welhavens stora betydelse för Norges nationallitteratur och nationella lif. Talaren slöt med uttryckande af den förhoppning, att i våra stora bädangångne skal!ers spår snart måtte träda någon, som så skönt och så sannt kan uttrycka hvad som rörer sig hos den svenska nationen, som Welbaven uttryckt och uttrycker det norska folkets tankar och känslor. Professor Welhaven besvarade denna skål med ett glänsande föredrag, deri han i ett yppigt och glödande språk antydde de förenade folkens öden och inbördes ställning... De vore två bröder, som blifvit sända att göra sin uppfostran för verlden uti olika skolor, och hvilka, då de efter långa års skilsmässa åter mötas, känna sig helt främmande och likgiltiga för hvarandra, tills de genom ett närmare betraktance slutligen igenkänna de gamla slägtdragen och kasta sig i hvarandras armar. Svenskarne ha begärt en revision; men ännu vigtigare för frid och endrägt i norden, än att öfverse de på papperet upptecknade öfverenskommelserna, vore att folken må återse hvarandra och derigenom lärd sig känna och inse att de äro bröder, att de såsom bröder böra så vid hvarandras sida. Göra de detta, skola alla misshälligheter och missförstånd försvinna, liksom dimmorna, som lägrat sig kring fjellets topp, upplösa sig och försvinna för den uppgående solens strålar, så att man ser klart runorna, som stå tecknade i bergets hällar. Hr Blanche föreslog en skål för Finland, detta systerland, på hvilket ingen svensk kan tänka utan stolthet och glädje vid minnet at det förflutna, men icke utan vemod vid tanken på det närvarande. För skålen tackade en närvarande finne, magister Chydenius, som i några varma ord tolkade de känslor, som måste intaga honom och hans landsmän, då de höra sitt fäderneslands samn nämnas, såsom här, i en krets af det fria nordens män. Hr v. Qvanten erinrade derefter om det land, från hvilket den skandinaviska iden i våra dagar kan sägas ha såsom teorii främsta rummet utgått, och uttryckte den förhoppning, att detta land, att Danmark, för hvilket han utbringade en skål, måtte en dag sätta denna teori i verket och såsom en fri medlem inträda i det skandinaviska brödraförbundet, till ökad trygghet för egen och brödrafolkens fri: het och sjelfbestånd. Skålen besvarades af juris kandidaten Rosensiand från Köpenhamn, som med afseende på den skandinaviska idens förverkligande genom ett närmande från Danmarks sida endast bad att få erinra, att danskarne ha en kloss om foten, som hindrar dem att springa. Storthingsmannen prokurator Kildal framförde derefter uti ett bumoristiskt föredrag sin mn nn a Tan ån en Sri tat kr LR FAVAS IRS